När vi följande dag fick reda på att Hamas hade vunnit valet var det som om de flesta trädde in i ett chocktillstånd. Alla hade gissat att det skulle gå relativt bra för Hamas i och med att de presenterade ett icke-korrupt och enhetligt alternativ till den splittrade och mycket kritiserade Fatah regeringen. De flesta hade förutspått att Fatah skulle vinna valet men att resultatet skulle innebära att de behövde vänja sig vid, och ta hänsyn till, en ny politisk aktör på arenan. Efter att valresultatet publicerats var det många som frågade sig själva om ens Hamas var förberedda på att bilda en regering. Ingen visste vad det här skulle innebära. Internationella givare fann sig själva i en fälla: de kan ju inte stödja en regering som leds av en terroriststämplad organisation men samtidigt hade ju valet gått demokratiskt till! Enligt många så utgjorde Hamas valslogan, "change and reform," den främsta anledningen till att de fick majoriteten av rösterna. Folket har tröttnat på den utbredda korruptionen och nepotismen som ofta förknippas med Fatah och vill ha förändring, vilket man hoppas att Hamas kommer att generera på ett eller annat sätt.

Under dagarna därefter gick vi i väntans tider. Alla väntade på att någon skulle besluta för oss vad det här betydde, vad vi skulle tycka och hur vi skulle agera. Vore det bra om Fatah bildade en koalition med Hamas? Eller skulle man låta Hamas försöka styra själv och tvingas spela enligt internationella regler och därmed dämpa sina islamistiska och anti-Israel tendenser? Och vad skulle en "Hamasregering" innebära för alla andra inrikesaspekter: sociala, ekonomiska, politiska, religiösa frågor? Helt klart synliggjorde det här också den brännande kritiken inom Fatah självt. Ett par dagar efter valet hamnade jag och min kollega i ett stort demonstrationståg med unga Fatahmedlemmar som vi först trodde protesterade mot Hamas. Då de begärde Fatahpolitikernas avgång visade det sig snart att detta var deras sätt att visa ett starkt missnöje med den äldre generationen inom Fatah.  

Sedan blossade hoten mot oss skandinaver upp efter en norsk tidnings republicering av de danska karikatyrerna av profeten Muhammad.  De flesta trodde att det snart skulle blåsa över men den senaste veckan har vi alla sett hur protesterna har tagit våldsamma proportioner över hela världen. Jag känner personligen att nivån och den breda spridningen av dessa protestaktioner borde få oss att börja ifrågasätta våra egna värderingar och vårt ansvar vad gäller agerande gentemot för oss främmande kulturer. Med all fokus på vår yttrandefrihet kan man ifrågasätta var respekten för andra kulturer och religioner tar vägen. Vad vinner man med att provocera och slå neråt på andra? Är allt moraliskt försvarsbart? Uttryck för främlingsfientlighet och incitament till konflikt är inte en rättighet. Det är en form av rasism och hat som i det här fallet fick bägaren att rinna över bland vissa kretsar i Gaza.

I valen för två veckor sedan utövade palestinierna en form av demokrati under ockupation. Demokrati under ockupation kan låta motsägande. Men för palestinierna är det bara en motsägelse bland så många andra. Västbankens och Gazas palestinier röstade med deras verklighet i åtanke: en misslyckad fredsprocess, en färdplan som ledde till byggandet av muren och en korrupt regering. Det finns en komplex och lång bakgrund till varför protesterna mot skämtteckningarna flammade upp i bland annat Gaza och tagit en sådan fart över hela världen. På intet sätt kan jag försvara de våldsamma och hotfulla reaktioner som illustrationerna har skapat. Men samtidigt har jag svårt att inte kritisera europeiska tidningars missbruk av det ansvar som kommer med yttrandefrihet. Jag förutspår att detta kommer att vara ett tema för fortsatta internationella diskussioner och debatter länge framöver. Jag hoppas och ber att den nuvarande krisen kommer få ett snart och lugnt slut men att debatten kommer att fortsätta.

Ramallah/Jerusalem, 14 februari 2006
Matilda Svensson