Jag har bokstavligen sett människor bygga en nio meter hög betongmur. En mur som ringlar fram mellan grannar, splittrandes familjer och äktenskap. I Abu Dis i Jerusalem står redan kilometervis med mur skiljandes palestinier från palestinier. För vems säkerhets skull? Jag har sett den kopierade karta som 80 familjer i byn Aboud, knappt 2 mil nordväst om Ramallah, fick av israelisk militär i förra veckan och som ritar in ett 70 meter brett säkerhetsbarriär på deras marker. Själva barriären tar bara i sig 34 hektar privatägd mark på Västbanken i israeliskt anspråk. Utan ekonomisk kompensation till markägarna. Otillgängligt på andra sidan av den färdiga barriärenligger ytterligare 350 hektar privatägd palestinsk mark. Om tre år kommer marken att tillfalla staten Israel i enlighet med hundratals år gammal ottomansk lag som säger att om mark ligger obrukad i tre år är den herrelös. Att det sedan är på grund av att Israel förhindrar åtkomsten spelar ingen roll. Sju dagar fick de på sig att överklaga beslutet skriftligen.

Jag har med egna ögon sett de nya lägenheter i Ma'aleh Adumim, den största bosättningen på Västbanken, som i augusti började välkomna sina nya hyresgäster och därmed 2000 nya bosättare. Jag har sett palestinska män med tom blick manövrera de byggkranar som snart möjliggör för ytterligare 2000 bosättare till att flytta in. Och det bara i Ma'aleh Adumim. I sommar har det skett en nettoökning av antalet bosättare trots utrymningen av Gaza.

Jag har sett israeliska soldater spärra all trafik i timmar för att tvinga hundratals vuxna människor ställa sig i två raka led i väntan på att få tillbaka sina identitetshandlingar. I Ramallah, en stad som står helt under palestinsk kontroll. På papperet. Jag har hört skottlossning. Jag har sett israelisk polis skjuta ljudgranater mot civila i centrala Jerusalem. Men jag har också blivit kroppsvisiterad vid ingången till en helt vanlig restaurang i judiska Västra Jerusalem, jag har åkt med en taxichaufför vars kusin dog vid självmordsattacken på Jaffa Road mitt i Jerusalem 2002. Jag har fått översätta vad som predikades ut över Ramallah från stora moskén i fredags. Inte var det ett fredsbudskap direkt. Det var löften om blod, kamp och martyrskap.

Jag har också sett ett oerhört vackert land. Ett land där olivträden klättrar upp för terrasserade bergssidor, där getterna betar i dalgångarna och där solnedgångarna är vackrare än på de flesta ställen jag har varit. Jag har stått och tittat ut över tempelklippan i Jerusalem när musiken från en Bar Mitzva vid Västra muren blandats med kvällsbönen från Al Aqsa-moskén och Gravkyrkans klockor; allt under en sjunkande blodröd sol. Jag har ätit utsökt mat ackompanjerad av det utmärkta palestinska ölet Taybeh, under Ramadan serverat i kaffemuggar här i min nya hemstad Ramallah. Mitt underbara Ramallah! Vibrerande, och fullt av liv, fullt av gästfrihet, caféer, restauranger och allmänt kaos. Vid klart väder skall man kunna se Amman i öster och Tel Aviv i väster. I söder ligger Jerusalem blott 15 kilometer bort. En resa som tar allt mellan 30 minuter och 2 timmar för mig som har svenskt pass. För de allra flesta här förblir Jerusalem dock en hägring. En omöjlig dröm. Min nya vän Yousuf säger att det var sex-sju år sedan han var där senast.
      
Två veckor alltså, eller närmare bestämt sexton dagar, har jag varit här. Allt detta och mycket därtill har jag upplevt. Det är därför jag är konfunderad. Det är en emotionell berg-och-dalbana att vara här, mitt i en av vår tids svåraste och mest långlivade konflikter. Jag måste erkänna att jag då och då önskat att jag stannat hemma och nöjt mig med den bild av konflikten som serveras till frukostflingorna av TVs nyhetsmorgon. Det blir så mycket lättare så. På det stora hela är det dock ett privilegium att få vara här och dela vardagen med hjältar, religiösa fanatiker och andra helt vanliga människor från två folk och tre religioner. Det minsta jag kan göra som tack är att försöka förmedla en bild av livet här.

Ramallah 12 oktober 2005 (brev 1)
Henrik Fröjmark

Bildtext: Nybyggda hus i bosättningen Ma'aleh Adumim (R Braskov)