Ekumeniska
följeslagarprogrammet i Palestina och Israel 172 99 Sundbyberg 08-453 68 00 |
Sommaren 2000 var Samahs syster på ett ungdomsläger i närheten av Hebron. När Samah åkte dit för att hälsa på sin syster träffade hon Emil. Jag frågar henne om det var kärlek vid första ögonkastet. Hennes leende är svar nog. Senare den sommaren träffades Emil och Samahs pappa i Jordanien för att ordna med förlovningen. I september samma år började den andra intifadan, det palestinska upproret. För Emil och Samah blev det en katastrof.
Samah är från Gaza och Emil från en by utanför Ramallah och Samah förbjöds resa till Västbanken. Emil har med sitt Västbanks-ID aldrig någonsin varit tillåten att resa till Gaza. I fem års tid har Samah ansökt om tillåtelse från de israeliska myndigheterna att få resa till Västbanken, en del av hennes eget land. I somras fick hon så till slut tillåtelse att under tre dagar lämna Gaza för att åka till Jordanien med sin bror. Där möttes hon av Emil och deras bröllop hölls i hemlighet. Dagen efter var hennes bror tvungen att återvända till Gaza, medan hon själv i hemlighet tog sig över gränsen till Palestina och Ramallah med sin man.
Idag är det fyra månader sedan de gifte sig och Samah lever som gömd flykting i sitt eget land. På fyra månader har hon inte ens vågat ringa hem till sin familj. Hon är hela tiden rädd för att fastna i en checkpoint. Gör hon det fängslas hon och flyttas tillbaka till Gaza. Därför, säger hon, har hon ett hål i sitt hjärta. Så länge ockupationen fortsätter kan hon aldrig träffa sin mor och sina syskon. Hon förklarar att för en palestinier är familjen det viktigaste och att hennes familj inte ens kunde vara med på bröllopet är en stor smärta. Jag är dum nog att fråga om det är värt det. Värt att leva i ständig rädsla. Värt att leva utan kontakt med de sina. Sorgsna ögon ser på mig och hon säger: "Om mitt folk inte ens har kärleken, vad har vi då?" Inte många kilometer bort bor Najwa med sin syster. Två gånger i veckan träffar jag Najwa tillsammans med sjuksköterskan Jihan inom programmet Meals on Wheels. Jag delar ut mat, Jihan sköter om medicinen. Najwa är 78 år gammal och hon är ett hot mot staten Israels säkerhet. Därför har Najwa ett hål i sitt huvud. Bokstavligt talat ett hål i sitt huvud. För fem år sedan fick Najwa sin cancerdiagnos. Hon har ett komplicerat fall av karcinom i ansiktet som kräver specialistbehandling som inte finns i Palestina, förutom i Östra Jerusalem. Hon kunde även ha behandlats i Jordanien, men hon har ingen möjlighet att betala för behandling utomlands. Eftersom Najwa har Västbanks-ID måste hon söka om särskilt tillstånd för att få resa till Jerusalem. Efter fyra år av avslag på grund av "säkerhetsskäl" fick hon förra året tillstånd att besöka en specialist i Jerusalem. Hennes tillstånd var då så allvarligt att stora delar av ena ansiktshalvan har trillat bort. Läkaren hade enbart att konstatera att Najwas cancer inte längre går att behandla. Najwas närmaste tid är en väntan på en plågsam död. Najwa och Samah är bara två av hundratals, tusentals liknande fall. Ingen palestinier får röra sig fritt inom sitt land. Ramallah, november 2005 |
