Ekumeniska
följeslagarprogrammet i Palestina och Israel 172 99 Sundbyberg 08-453 68 00 |
I en konfliktzon kommer man nära människor som har råkat ut för våld och död, och man träffar också människor som själva använder sig av det. Det är obehagligt i den mån man får in det i skallen och kan föreställa sig lidandet. Ibland glimtar det till, brännande eller som hisnande djup, men oftast inte.
För här på Västbanken har jag framför allt kunnat vila i mötet med en massa människor i kategorin helt vanliga människor. Ja, i princip alla jag träffat, har varit sådana man kan identifiera sig med just för att våldet INTE tycks direkt närvarande i deras liv. Utan de pluggar eller jobbar, det är unga män som man kan snacka om tjejer med, om ockupationen, folk som ska komma och hälsa på i Sverige (inshallah - kanske, får man lägga till), föräldrar man blir hembjuden till och småsyskon man leker med.
Min kompis Fadi är en sån. Samma dag jag kom tillbaka hit från julledigheten kom han på besök. Han är från byn Jayyous där jag bodde tidigare, men han jobbar mest här i Ramallah. Han berättade att en kille jag läst om på nyhetsbyrån maannews.net hemma, Ahmed Khaled som dödades i eldstrid med israeliska soldater den 22 december, var hans barndomsvän. Vi satt tolv år vid samma bänk i skolan, sa Fadi. Fadi är en älskvärd person. Han talar bra engelska med sin mjuka brytning, han är ruggigt stilig och klär sig snyggt, och så är han omtänksam och varm. Han visade internetbilder från Ahmeds begravning och jag såg de där typiska bilderna på gråtande muslimska kvinnor och sammanbitna eller hojtande muslimska män. Men så kände jag igen Abdel-Raouf och Umm Mohammed, Ahmeds åldrade föräldrar som jag före jul hjälpte plocka oliver. (Det behövdes eftersom ingen man i en familj där någon är efterlyst får passertillstånd att bruka sin mark.) Pappan Abdel-Raouf är lärde mig att kindpussa på det muslimska sättet när jag var på kaffe hos dem första gången och tänkte ge honom en spontan svensk kram. Och så är han hemskt lik Saddam Hussein, faktiskt, Abdel-Raouf. Men så älskvärd är Fadi att han fick mig att glömma hans sorg. Inte heller tänkte jag på vad det innebär att ha kompisar som är efterlysta. Istället pratade vi om hans drömresa till Sverige, där han har många vänner från jobbet med utländska aktivister som kommer hit med organisationen ISM, och vi pratade om hur man hittar till byn Bil'in (vars framgångsrika ickevåldsliga demonstrationer det här brevet egentligen skulle handla om). Igår kom han på te igen, Fadi. Lördagens demonstration mot vägspärrarna som stryper ekonomin i norra Jordandalen hade gått snett. Han och vännen Raed, också från ISM, och några amerikanska och tyska unga kvinnliga solidaritetsaktivister hade fastnat i en israelisk checkpoint i avlägsna Tayasir i norra Jordandalen. (Sen andra veckan i december hindrar Israel palestinier från norra Västbanken att ta sig till de mellersta eller södra delarna.) Först hade de fått vänta utanför bilen. Fadi hade spexat och skojat som vanligt, beordrat omkring de andra som om han vore soldat. Efter en halvtimme fick de vänta i bilen. Ytterligare 30 minuter senare meddelade soldaterna att tjejerna skulle lämna området men att killarna skulle ställa sig vid sidan av, för de var misstänkta terrorister. De tvingades bryskt stirra in i en vägg. Vi ska slå dem, sa soldaterna till varandra, berättar Fadi. Raed förstår hebreiska och hade översatt. Som tur var hade tjejerna inte riktigt åkt, utan parkerat bilen i närheten för att skydda dem. - Talar ni engelska? frågade Fadi. Jag kände mig så liten, säger Fadi. Det var verkligen de andra som hade makten. En av soldaterna sa att han skulle gå och äta för att komma i form så att han kunde slå dem ordentligt. När tjejerna till sist kom gående för att ta reda på vad som höll på att hända siktade samme soldat på dem. Han tänkte verkligen skjuta, säger Fadi. En annan soldat fick honom att sänka vapnet. Efter mer än 1 1/2 timme ringde en officer och sa att de kunde släppas. Men fortfarande pratade soldaterna över deras huvuden om misshandeln de skulle få. Men amerikanskan och tyskan var kvar i närheten och vågade sig fram på nytt. Och till slut, efter att soldaterna visat sitt förakt även mot tjejerna genom att kalla dem olika saker, fick Fadi och Raed gå. - Jag har aldrig hatat någon förut, säger Fadi, inte förrän nu. Vi boxas en stund och jag rufsar om hans snygga mössa och jag säger att rötägg finns det i varje armé och det är ockupationens strukturella våld som är problemet. Men Fadi känns snäppet mörkare än tidigare. Avståndet mellan honom och hans vän Ahmed, som Fadi säger först var jagad av den israeliska militären och sen blev aktiv i de militanta al Aqsa-martyrerna, har minskat. Vad hände med de där kategorierna mellan vanliga människor och de som är offer och bödlar? Om två veckor får jag mitt visum, säger Fadi. Och det kanske inte spelar så stor roll om han inte förberett sig ordentligt för resan till Europa. Kanske är det viktigaste att för första gången i livet få stå på jord som är fri, sträcka på ryggen utan oro för hot eller förnedring. Om det kan ge ett andrum och fotfäste i den inre kampen - att hantera sina tragedier utan att ta till våld mot sig själv eller andra. Jag vet att det egentligen inte finns några kategorier. Särskilt inte i Israel och Palestina där var och varannan går och bär på det som kallas posttraumatisk stress, men döljer det. - Om jag inte vore glad skulle ju ingen vilja vara med mig, säger Fadi glatt. Kort om "Mellanösternkonflikten" - Israel bygger nu separationsbarriären och vägnätet på Västbanken och genom Jerusalem för att införliva många av de bosättningarna i ett förstorat Israel. Detta görs möjligt genom den israeliska militär som kontrollerar områdena. De ca fyra miljoner palestinierna hamnar i ett antal kantoner utan fri rörlighet sinsemellan. - Trots utrymningen av Gaza fortsätter bosättningarna att växa. 8500 bosättare vräktes i somras, men samtidigt har det i år börjat planeras hus för ca 30 000 nya bosättare på Västbanken och i Jerusalem. - FN har precis vädjat om 215 miljoner dollar i nödhjälp till de ockuperade palestinska områdena. Orsaken till den ekonomiska krisen är, enligt FN, inskränkningarna i palestinsk rörelsefrihet och särskilt hindren att nå marknader även inne på Västbanken. Rörelsehindren är enligt Israel nödvändiga skydd mot terrorister. - Den norska kommunen Sör-Tröndelag beslöt den 16 december att bojkotta Israel för att pressa dess regering att börja respektera internationell lag och mänskliga rättigheter. Kyrkornas Världsråd och den presbyterianska kyrkan i USA har i samma anda jämte sitt övriga arbete för en rättvis fred uppmanat till eller anammat ekonomisk press på israeliska politiker. Ramallah, 9 januari 2006 |
