Ekumeniska
följeslagarprogrammet i Palestina och Israel 172 99 Sundbyberg 08-453 68 00 |
Innan jul bestämde jag och några andra följeslagare oss för att besöka de turkiska baden i Ramallah. Vi övertalade också en väninna vi hade lärt känna i Hebron att komma upp över dagen. För henne tog det visserligen mer än tre timmar att resa en väg som borde ta max 1.5 timmar. Detta pga. alla checkpoints och andra typer av vägspärrar, bussbyten och långa påtvingade omvägar som busschauffören ofta behövde ta.
21-åriga Reem hade inte varit i Ramallah sedan början av andra intifadan eller det så kallade al-Aqsa upproret i slutet av september 2000. Efter intifadans utbrott har Israel begränsat palestiniernas rörelsefrihet allt hårdare, såväl inom de ockuperade områdena som mellan Västbanken, Gaza och Israel.
De senaste åren har Reem vant sig vid att inte ha någon frihet att röra sig fritt och besöka städer i sitt eget land. Liksom de flesta palestinier ser hon denna rättighet numera som en lyx som man inte längre kan kräva. Hon "måste" ju inte åka till Ramallah för att gå på bio eller café, studera eller träffa vänner. Hon kan ju faktiskt göra det mesta (utom att gå på bio och till viss mån gå på café) i Hebron, så varför skulle hon behöva åka någon annanstans? Israels avspärrningspolitik på de ockuperade palestinska områdena har utvecklats och kvantitativt förändrats sedan Kuwaitkriget 1991. Den palestinska ekonomin lider och socialt liv är närmast omöjligt att upprätthålla. Mer och mer av de palestinska områdena beskärs och konfiskeras av Israel. Stölden av mark görs på främst tre olika sätt: byggandet av den så kallade "säkerhetsbarriären" som skär igenom palestinska byar och åkrar, den ständiga expansionen av judiska illegala bosättningar på de ockuperade områdena, samt det nätverk av israeliska vägar som sammankopplar bosättningarna med Israel. Avspärrningspolitiken påverkar också andra aspekter av livet och mänskliga rättigheter. Som den uppmärksammade israeliska journalisten Amira Hass skriver, avspärrningspolitiken stjäl både tid och rum. Och med stölden av tid berövas också palestinier möjligheten att planera för framtiden samt all form av spontanitet. Reems resa till Ramallah hade planerats länge; hon hade tagit ledigt från jobbet, ordnat så att hennes bror kunde följa med och sett till att alla hennes ID-handlingar var i ordning. Men med tanke på alla vägspärrar och soldater hon måste passera var vi ändå inte säkra på att hon skulle lyckas ta sig till Ramallah för att träffa oss. När vi äntligen såg henne komma gående genom Qalandiya checkpoint, den största på Västbanken, bestämde vi oss alla för att se till att dagen skulle bli lyckad och att hennes omständliga resa skulle vara värt besväret. När vi skulle lämna Ramallah stod vi en timma i mörkret och kylan vid Qalandiya checkpoint, i väntan på att soldaterna skulle inspektera och korsförhöra varenda person som passerade. En timma förlorad för alltid. För att ta sig från en stad på Västbanken till en annan, utan att passera en enda gräns. Den 20:e december 2005 öppnade den nya "terminalen" Qalandiya. Här delas man numera upp beroende på kön och ålder och får sedan passera ett antal elektroniska karusellgrindar, metalldetektorer och videokameror samt röntga väskorna. Under tiden sitter soldaterna i rum varifrån de instruerar genom en högtalarmikrofon och ber att få se pass och ID-handlingar genom skottsäkert glas. Den mänskliga kontakten är helt och hållet försvunnen men den israeliska staten kallar ändå dessa terminaler (som håller på att byggas över hela Västbanken) för en "humanisering" av situationen. Vi hade underbar tid i de turkiska baden i Ramallah. Men det kommer nog att dröja ett tag tills Reem orkar återvända. Ramallah, 19 januari 2006 Foto: Andreas Hedfors |
