Ben brukar normalt sett inte diskutera sin militärtjänstgöring med civila, men när han hör att jag har bott i Västbanksstaden Ramallah i fyra månader blixtrar hans ögon till för en kort sekund.

Ben tjänstgjorde i en medicinsk stridsenhet i Israels Försvarsstyrkor (IDF) i tre år och var posterad i Ramallah med omnejd. Han känner staden utan- och innantill.

"Det var bra - för att jag bor i bosättningen Ramot i Jerusalem, så det var nära hem," förklarar Ben.

Att tjänstgöra som soldat i så unga år är väldigt svårt, enligt Ben. "Det strular till ens huvud," förklarar han. "Många av soldaterna posterade vid checkpoints är inte mentalt utrustade för att möta svårigheterna en sådan postering innebär. De överreagerar när de blir nervösa och släpper lös sin frustration och osäkerhet på oskyldiga civila som försöker passera checkpointsen."

När jag frågar Ben huruvida han förstår frustrationen hos palestinier som påverkas dagligen av otaliga checkpoints, vägspärrar samt utegångsförbud över hela Västbanken, säger han: "Självklart förstår jag att systemet inverkar på många oskyldiga palestinier - men vad kan vi göra? Om vi inte hade haft checkpoints skulle många fler terrorister komma in i Israel och döda oskyldiga israeler. Vi kallas inte för IDF för ingenting."

Problemet är att självmordsbombare trots detta når Israel på andra vägar - vägar både IDF och Ben känner till. Till syvende och sist innebär detta att om en självmordsbombare satt sig för att slutföra sitt uppdrag, kommer denna person med största sannolikhet att lyckas. Och oskyldiga palestinier får betala priset för denna typ av kollektiv bestraffning i form av checkpoints och andra former av rörelserestriktioner som palestinier beläggs med av ockupationsmakten och som står i strid med internationell rätt.

Ben deltog i räden mot Ramallah som påbörjades i mars 2002 och som varade i ungefär tre veckor. Befolkningen i Ramallah belades med utegångsförbud under hela räden. Det innebar att befolkningen förbjöds att lämna husen utom i de fall då utegångsförbudet lyftes ett par timmar i stöten på oregelbundna tider för att möjliggöra påfyllning av grundläggande matförråd. Ramallah var en spökstad i tre veckor bortsett för den massiva israeliska militärnärvaron. Ben berättar för mig att anledningen till räden var att genomsöka samtliga hus i Ramallah efter vapen och sprängämnen samt att arrestera misstänkta terrorister. Ytterligare fakta beträffande räden mot Ramallah är att flertalet NGOs och nyhetsstationer fick sin utrustning och arkiv förstörda av IDF - ett uttryckligt brott mot internationell rätt.

“Vi hittade 25 kg sprängämnen i en av affärerna på Klocktorget," säger Ben stolt. "De sprängämnena hade endast en destination - Jerusalem."

Ben försvinner för en kort stund och återvänder till puben med ett fotoalbum fyllt med foton från räden i Ramallah. Han pekar på en av bilderna och säger, "Det är ditt hem - precis där." Bilden är kuslig. Den är tagen från en pansarvagn och gevärspipan på pansarvagnens tak syns i förgrunden. Jag ser Al-Manaratorget i centrala Ramallah tomt på folk och endast israeliska arméfordon närvarande.

Ytterligare en bild fångar mitt intresse. Den visar Ben hållandes en katt i ett palestinskt hus. "Ibland behövde vi husen av strategiska militära skäl och beordrade de boende palestinierna att flytta ner till bottenvåningen så att IDF kunde hålla ovanvåningen och taket," förklarar Ben. "Människorna som bodde i husen gillade inte vår närvaro men gjorde som vi sa." "Nå, finns något annat alternativ när ens hem invaderas av beväpnande soldater?", tänkte jag för mig själv.

Jag får syn på ytterligare en bild. Den visar en skyltdocka med en kafiya (palestinasjal) virad runt huvudet. "Det är från mitt rum i Ramot," berättar Ben. Jag frågar Ben varför han har en skyltdocka i sitt rum. "Åh, jag tog den från en av arméutposterna," säger Ben. Ben ler mot mig och innan jag hinner fråga säger han: "Vet du hur många av utposterna som bemannas av skyltdockor?" Jag blir upplyst om att flertalet av de mer avlägsna utposterna bemannas av skyltdockor i avskräckningssyfte. Och det funkar bevisligen. Om en docka kan göra jobbet finns det ingen anledning att placera soldater där. Enkel men uppenbarligen effektiv och listig taktik.

"Men vet du, allt var inte dåligt. Ibland hade vi kul också. En dag gick ett par killar från min enhet till en av moskéerna and satte på ett kassettband med ett judiskt rockband med en sång som innehöll meningen ´Allah, Allah´ och spelade den på högsta volym", säger Ben med ett skratt. Jag vänder mig mot honom och säger åt honom att det inte alls är roligt och att det faktiskt är ett brott mot den humanitära rätten. Bens skratt stelnar och ersätts av ett plågsamt likgiltigt ansiktsuttryck. "Ja, jag vet - men vi var bara unga killar som ville ha lite kul. Vi menade inget illa med det."

Tiden går fort och plötsligt tittar Ben på mig och frågar försiktigt om den nuvarande situationen i Ramallah och Västbanken i allmänhet. Jag börjar berätta om mina egna erfarenheter på Västbanken och jag ser att han lyssnar noga utan att säga något. Vid ett tillfälle blir han tydligt upprörd och utropar: "Det finns så många idioter i armén! Särskilt i gränspatrullerna. De kommer från de lägsta och mest outbildade skikten i det israeliska samhället och deras inställningar och attityder passar inte i armén." Det är true. Många palestinier lider i händerna på dessa gränspatruller som är allmänt kända bland palestinier som "de värsta av de värsta." Dessa gränspatruller utsätter palestinier för svår förnedring - inberäknat verbal förnedring, timslång väntan utan synbar anledning, godtyckliga stängningar av checkpoints, misshandel, avslag på passage, etc - vid vissa checkpoints på Västbanken. "Du vet," säger Ben, "vi har ett talspråk inom IDF som är väldigt beskrivande för idioterna i gränspatrullerna."

Enligt Ben kan närvaron av “gränspatrullidioter" definieras som följer:

"Rättvisan fick ett ärofyllt avsked. Dumheten fick ett kontrakt. Förståndet tog aldrig värvning." Varje skämt innehåller ett uns av sanning.

Ben lutar sig fram mot mig, denna gång med ett allvarligt ansiktsuttryck och säger: “Du, jag har ett rent samvete. Jag gjorde vad jag var tvungen att göra. Jag varken misshandlade eller förnedrade någon. Jag tjänstgjorde i en medicinsk enhet och behandlade många sjuka och skadade palestinier." Han lutar sig tillbaka på sin pall och tar ett bloss på cigaretten och säger något frånvarande: "Jag gillar verkligen Ramallah; det är en så vacker stad."

"Det är den," säger jag. “Kanske kan du återvända en dag." Ben tittar på mig skeptiskt och svarar, "Kanske. Men aldrig mer som en soldat."

Ramallah 27 april 2005
Lydia Gall