William Hadweh är ansvarig för sjuksköterskorna på Augusta Victoria-sjukhuset. Han berättar för mig och de andra följeslagarna att sjukhuset hjälper till att arrangera utfärdandet av tillstånd både till patienter och till de läkare som arbetar där. För patienter gäller ofta tillståndet endast en dag och de måste därför ha flera tillstånd i veckan. De som arbetar på sjukhuset har ett tillstånd med längre giltighetstid, men mellan ett tillstånd går ut och tills de får ett nytt kan det bli ett glapp och där emellan kan de inte arbeta och patienterna blir lidande, berättar William. Tillstånden gäller dessutom endast för att vistas på sjukhuset, vilket innebär att varken personal eller patienter får lov att vistas utanför det för att t.ex. besöka Gamla stan i Jerusalem. 

Nyligen har den israeliska polisen utfärdat en order som säger att all sjukhuspersonal måste passera genom vägspärren i Qalandiya som ligger mot norra Västbanken, mellan Jerusalem och Ramallah.  Qalandiya är en av de större vägspärrarna och varje morgon köar hundratals palestinier i flera timmar där på väg till sina arbeten. Ordern innebär att läkare som bor söderut också måste gå igenom Qalandiya vilket riskerar att försena dem och därmed operationer, dialys, strålning och all annan behandling på sjukhuset. Alla sjukhus på Västbanken ska nu se om de kan förhandla fram en lösning med de israeliska myndigheterna.

Som följeslagare i Jerusalem är en av våra uppgifter att åka med sjukhusbussarna. Sjukhuset har bett oss att närvara på bussarna eftersom det speciella arrangemang sjukhuset har med den israeliska armén, som innebär att bussarna ska kunna passera utan långsamma kontroller, inte alltid fungerar.  Att ha en internationell person närvarande kan ibland underlätta för bussarna att passera.

När jag senast åkte sjukhusbussen träffar jag Aala. Vi sätter oss längst bak i bussen och börjar prata om musik och annat. Aala är från Hebron, är 17 år men ser yngre ut och kommer till Augusta Victoria för att få dialys tre gånger i veckan, fyra timmar per gång.  Han ser trendig ut, har fixat håret och har coola gympaskor. Han frågar om jag gillar hip hop, vilket jag gör, så vi pratar om vilken den bästa hip hop-artisten är och spelar lite musik för varandra på våra Mp3-spelare. Aala pratar väldigt bra engelska och gillar att prata med oss följeslagare som åker bussen. Han berättar att han har kommit till sjukhuset för dialys sedan han var 10 år.

Efter ett tag drar Aala fram en liten parfym ur väskan och visar mig: "Titta, den här är till min flickvän". "Vad gulligt!" säger jag och frågar vad hon heter. Han svarade att hon heter Rana. "Hon är från Jerusalem men jag har två flickvänner, en i Hebron också". "Va?! Två flickvänner! Räcker det inte med en?", utbrister jag.  Men det tycker inte Aala som är nöjd med att ha två. "Det är bra för mig", säger han. "Men när jag är 25 och gifter mig, då ska jag bara gifta mig med en." Så jag får nöja mig med det svaret, skrattar lite och tänker för mig själv att det är skönt att livet för en 17-åring i Palestina kan cirkulera kring hip hop och antalet flickvänner ibland, snarare än kring vägspärrar, politik och dialys.

Jerusalem, december 2008
Helena Kuomi

[1] Machsom Watch, the Bureaucracy of Occupation. http://www.phr.org.il/phr/files/articlefile_1108316859979.pdf