Kontakt
Ekumeniska
följeslagarprogrammet
i Palestina och Israel

Box 14038
167 14 Bromma

08-453 68 00
Fax 08-453 68 29
seappi@skr.org

Vi har periodvis
störningar i vårt
e-postsystem.
Kontakta oss via
telefon om du inte
får svar via e-post.

Anställda

Inte ens en skylt för det palestinska traumat
- Jag jämför inte Naqban med Förintelsen, men de är båda stora trauman i två folks historia, säger Tamar Avraham från sitt hörn av soffan på restaurangen. Naqba, som betyder katastrof på arabiska, har blivit palestiniernas uttryck för vad som skedde 1948 när många av dem drevs bort och flydde från sina byar och hem.
Jag och mina två team-kamrater sitter på en restaurang tillsammans med Tamar Avraham, en av våra judiska vänner från den israeliska fredsorganisationen Zochrot. Tamar arbetar som historiker på ett israeliskt museum och forskar om de tyska judiska samhällenas historia före Förintelsen.
- Jag arbetar så mycket med att belysa det judiska minnet, så jag känner att jag även vill ge utrymme för den palestinska historien. Det var därför jag valde att bli aktiv i Zochrot, förklarar hon.

Zochrot betyder "att minnas" och är en israelisk organisation som arbetar med att göra berättelsen om Naqban tillgänglig för det israeliska folket. Bland annat driver organisationen ett informationscenter där de har samlat palestinska vittnesmål från 1948. Zochrot anordnar också informationsturer till palestinska byar som övergavs 1948 (www.zochrot.org).

- Jag tror inte att konflikten kan lösas utan att man tar itu med dess historia, säger Tamar.
Förintelsen var ett folkmord, till skillnad från Naqban. På den nivån är det inte detsamma, men om man pratar om historiska trauman, så tror jag att de två ligger på samma psykologiska nivå. Samtidigt som minnet av förintelsen är väldigt utvecklat, har minnet av Naqban inte fått något utrymme, säger Tamar.
- Ett exempel på det är byn Deir Yassin, utanför Jerusalem, där omkring hundra bybor mördades i en massaker av israeliska extremister 1948.

Om man tittar ut från Förintelsemuseet, utanför Jerusalem, så ser man platsen där Deir Yassin låg. Endast en av de palestinska byggnaderna finns kvar och den används i dag som ett israeliskt mentalsjukhus. På området står nu nya hus som utgör en judisk by. Av de som bor på platsen i dag är det inte många som vet vad som ägde rum för sextio år sedan.
Fredsaktivister har bett att få sätta upp en skylt till minne av händelsen, men inte fått tillåtelse av israeliska myndigheter (www.zochrot.org).

- Problemet är inte att judarna kommer tillbaka och bosätter sig, utan att de har fördrivit andra och själva blivit ockupanter, säger Tamar Avraham. När det gäller 1967 år gränser tycker de flesta israeler att palestinierna bör få en egen stat, men den stora majoriteten vill inte höra talas om det som skedde 1948. En av de viktigaste frågorna som måste få en lösning är rätten för palestinska flyktingar att återvända. Hur kan vi förklara att alla judar i världen har rätt att komma hit och bli medborgare, men att palestinier som föddes i Haifa inte har rätt att återvända?

Tamar Avraham kom till Israel från Tyskland för tjugo år sedan för att studera. Sedan dess har hon konverterat till judendom och blivit israelisk medborgare. Allt hos Tamar känns judiskt och det är svårt att tänka sig henne i ett annat sammanhang.

- Ett land kan inte fortsätta att vara en ockupationsmakt för alltid och ockupationen ger inte landet en långsiktig säkerhet. Jag hoppas att Israel gör någonting åt situationen innan det är för sent, säger Tamar strax innan vi reser oss för att gå ut från restaurangen.

Jerusalem, januari 2007
Kajsa Johansson

Dela
Sök artiklar
Texten är skriven
av Kajsa Johansson
Följeslagarprogrammet Box 14038 167 14 Bromma Tel 08-453 68 00 Fax 08-453 68 29 E-post seappi@skr.org