Ekumeniska
följeslagarprogrammet i Palestina och Israel 172 99 Sundbyberg Tel 08-453 68 00 Fax 08-453 68 29 seappi@skr.org www.skr.org/foljeslagare |
Tisdag, den sista veckan i Jerusalem, och vi vandrar Al-Wad Street fram, mellan turistgrupper och souvenirbutiker. Vi har fått instruktioner att svänga till höger alldeles innan Sharons hus[1], vi är på väg till en husdemolering. När vi kommer fram har huset redan fallit, det är (var) en liten lägenhet en våning upp från gatuplan i en av Gamla Stadens gränder. Nu hörs bara en förtvivlad kvinnoröst — kvinnan som bodde i huset — skrika utan uppehåll, på arabiska men jag tror ändå att jag kan förstå vad hon säger: att hon bodde i det huset, att världen är galen, vart ska hon nu ta vägen? Poliserna på andra sidan avspärrningen är kyliga och rör inte en min. Lite senare för de bort hennes son som förmodligen har blivit för aggressiv.
Av huset finns bara en hög spillror, grannen berättar för oss att det är andra gången huset demoleras, det byggdes upp första gången, för kanske två år sedan. Så säger han: “hon har inget tillstånd för huset, man måste gå och ansöka om tillstånd och det har hon inte gjort. För det andra folket, alltså det judiska folket, går det lätt att få tillstånd men för oss är det omöjligt. Så folk bryr sig inte om det, de bygger ändå." Och sedan kommer bulldozrarna, de kan komma när som helst, dagen efter eller två år efter att en demoleringsorder har utfärdats. För människorna som bor i huset gäller det bara att rädda sig själva. En man förklarar högljutt för alla som samlats på platsen (nu har polisen försvunnit) att “vi kommer att bygga upp det igen och igen, tills den här kvinnan har en plats att bo." Det kommer de att göra. Samtidigt som det är ett viktigt ställningstagande blir det en plågsam tillvaro för kvinnan som får se sitt hus rivas igen och igen.
Fram till 1967 var hela Gamla Staden en del av jordanska östra Jerusalem, och inga israeler bodde här. Sedan Israels ockupation av östra Jerusalem 1967, har israeliska regeringen makten att besluta vad som får och inte får byggas — inte juridiskt men i realiteten. The International Peace and Cooperation Center i Jerusalem skriver att sedan år 2000 har israeliska regeringens policy varit att stärka kontrollen över Gamla Staden och speciellt de heliga platserna. Den miltära närvaron och “bosättar-aktiviteter" har intensifierats sedan dess. 2004 presenterade israeliska regeringen en "master plan" för Jerusalem, för att utveckla staden som Israels huvudstad och en israelisk metropol. Enligt IPCC deklarerar planen klart och tydligt att byggandet av nya judiska områden används, och kommer att fortsätta användas för att garantera en judisk majoritet i Jerusalem. Det finns inget förslag på, eller utrymme för, byggande av palestinska områden. Tvärtom konfiskeras mer och mer land från östra Jerusalem för att användas till israeliska bosättningar[2]. Vad gäller Gamla Staden, sedan Israel stängde av Jerusalem från Västbanken och speciellt sedan byggandet av muren runt Jerusalem, har allt fler palestinska familjer flyttat tillbaka hit för att det är billigt att leva och bo[3], vilket ökar befolkningstätheten. [1] Ariel Sharon äger ett hus i de muslimska kvarteren i Jerusalems Gamla Stad. Enligt historien har huset aldrig bebotts av Sharon utan står tomt. Han äger det likväl, som ett ställningstagade. Gamla Staden, som är ett av de mest tätbefolkade områdena i Jerusalem, är uppdelad i muslimska delen, kristna delen, armeniska delen och judiska delen. Judiska bosättningar i de muslimska och kristna delarna blir nu allt vanligare. Sharon tar ställning för judiska bosättningar i muslimska och kristna kvarteren genom sitt husköp. Eftersom huset ligger alldeles bredvid Via Dolorosa pekas det nu ofta ut vid guidade turer; karakteristiskt med en menorah som reser sig på taket. |
