Rektor och lärare på skolorna berättar om hur muren/stängslet haft en mycket negativ inverkan på elevernas tankar. Hur ska man kunna ha visioner om sin framtid när blicken hela tiden möts av en mur, ett stängsel, som påminner om hur många begränsningar det finns i en palestiniers liv?
 
-  Jag tänker hela tiden på muren och hur den påverkar min framtid, säger en 15-årig skolflicka i Alsharika primary school.

I skolan försöker man på olika sätt, bland annat med stöd från Danmark, hjälpa eleverna att bearbeta sina upplevelser. I skolans mitt finns en modell av muren i frigolit. I mitten en spricka, för att ge hopp om att muren en dag ska rivas.

Qalqiliya ligger bara cirka15 kilometerfrån den israeliska kusten och från byn Habla i närheten kan man se de israeliska städerna på andra sidan stängslet. I Habla säger en av eleverna, en 18-årig flicka, att hon blir ledsen när hon tänker på att de inte kan besöka havet, som finns nära, men ändå så långt borta bortom stängslet.
 
- Vi har bara sett det på kartan.

Och de här skolorna är inte ensamma om att påverkas av muren. Vi åker runt med Naim Alashqar från lärarfacket, men för honom är det inte ens möjligt att besöka alla sina medlemmar. Byarna Rasa Tira och Azzun Atma ligger visserligen på palestinskt territorium, men har hamnat instängda bakom den israeliska muren, som byggts inne på ockuperat område. Alla som bor eller arbetar i byarna måste ha tillstånd för att ta sig dit och därifrån. Det här innebär att lärarna som kommer från andra städer eller byar, varje morgon och eftermiddag måste ta sig igenom en vägspärr, visa sitt identitetskort och uppge sitt nummer. Naim har inget sånt tillstånd och om han får passera är det på soldaternas nåder. Den här förmiddagen tar vi hans bil för att besöka skolan i Rasa Tira, men den kvinnliga soldaten låter  inte ens mig och mina följeslagarkollegor passera trots vår israeliska visastämpel i passet. Naim berättar att en manlig lärare som undervisar i arabiska i skolan fick sitt tillstånd indraget och eleverna som gick i sista klass stod utan lärare i ett av basämnena. Nu har han fått ett nytt tillstånd, men det varar bara i en månad.
 
Vi stannar istället till i skolan i grannbyn Rasa Atiya. Hur påverkar stängslet eleverna, frågar jag engelskaläraren i Rasa Atiya. Vi märker det på provresultaten säger hon omgående. Och vi ser på deras ansiktsuttryck och kroppshållning att de är rädda. Här ligger skolan precis bredvid vägspärren som leder till grannbyn Rasa Tira. Om eleverna går för nära stängslet händer det att soldaterna skjuter i luften.

Vi kör vidare till vägspärren in till Azzun Atma. Efter ett telefonsamtal får vi passera, men inte Naim som vi lämnar i bilen utanför. Vi promenerar till en skola alldeles nära, för pojkar. Precis ovanför skolan ligger en judisk bosättning. Rektor och lärare har ett stort behov av att berätta hur besvärligt deras dagliga liv är. Ofta kommer lärarna för sent till jobbet. Elever från grannbyn, så nära att man ser den, måste ta sig igenom vägspärren för att komma till den här skolan. I fjol protesterade lärarna mot att de måste gå igenom en byggnad med metalldetektor. Där används infrarött ljus för att kontrollera personerna som passera. Facket uppmanade sina medlemmar att vägra. De nådde framgång och enligt en överenskommelse ska lärare inte behöva passera rummet. Men, berättar de, ibland säger soldaterna ändå att de måste.
 
I FN:s mänskliga rättigheter från 1948 kan man i artikel 26 läsa att "var och en har rätt till utbildning. Utbildningen skall syfta till att utveckla personligheten till fullo och till att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Utbildningen skall också främja förståelse, tolerans och vänskap mellan alla nationer, rasgrupper och religiösa grupper samt främja Förenta nationernas verksamhet för fredens bevarande."

Jayyous, november 2007
Maria Rickardsson