Ekumeniska
följeslagarprogrammet i Palestina och Israel 172 99 Sundbyberg Tel 08-453 68 00 Fax 08-453 68 29 seappi@skr.org www.skr.org/foljeslagare |
I dag städades gatan nedanför födelsekyrkan i Betlehem. I alla fall var det en kvinna som med trädgårdsslangen sköljde både sin utfart och hela körbanan minst tjugo meter åt vart håll. Det blev väldigt rent. Gatan, som heter något spansktklingande, ligger i de kristna kvarteren, ett kvarter och en tappa ner från huvudstråket i Betlehems gamla stad.
Där har kvinnorna hårt svartfärgat hår i frisyrer som påminner om dockan Cindy. Husen har ottomanska fönsterbågar och vackert snidade galler och dörrhandtag. Balkongräckena är rikt dekorerade. Här råder en stil som minner om en tidigare storhetstid. Jag gillar att gå där strax före solnedgången. De benvita husväggarna tar upp och reflekterar ljuset på ett alldeles särskilt sätt. Mellan husen och på vissa ställen genom husen ser man ut över Herdarnas äng. Här är mycket lugnare än på huvudstråket, där massor av människor trängs framför butiker med färgstarka filtar i plastfodral, högvis med skor, ställ med sesamkakor, fruktlådor och cd-skivor.
På den här gatan säljer butikerna vin och öl. De få som är öppna. Nästan inga butiker är öppna efter sex. Väldigt många ser förresten ut att vara stängda för gott. De gröna vikdörrarna av stål verkar vara för evigt fördragna. Kanske har ägarna flyttat, som så många kristna här i Betlehem med omnejd. Som fabrikören Al Bandak. Han hade en stor möbelfabrik, den gick bra. Hans hus och fabrik låg precis bredvid ett av stans tre flyktingläger, Aida, så de flesta av hans anställda var därifrån. Han var en bra arbetsgivare och betalde hyggligt. Och även om alla i Aida är muslimer fanns det inget gnissel mellan den kristna fabrikören Al Bandak och hans anställda. Efter den andra intifadan år 2000, beslöt de israeliska myndigheterna att bygga en mur som separerar Västbanken från Israel och Jerusalem. Men i Betlehem, liksom på många andra håll, placerades muren långt in på ockuperat palestinskt område. En dag befann sig fabrikören al Bandak och hans fabrik på tre sidor omgivna av en nio meter hög betongmur. Han höll ut i några år, men när barnen såg hur sliten deras far blev såg de till att han kom till dem i USA. Så han lade ner sin verksamhet och ett hundratal arbetare blev utan jobb och inkomst. Men Antoinette Knesewich, hon tillhör den decimerade men starka grupp kristna som har stannat. Hon är namnet till trots palestinier sedan generationer tillbaka. På familjekorten sitter pappa, farfar och farbröderna uppklädda i kostym och fez. Fez hade alla män av högre rang i det ottomanska riket och de fortsatte att bära den så länge de levde. Oavsett om styret var engelskt, jordanskt eller israeliskt. Min hyresvärds far bar fez tills den dag han dog 1982. Antoinettes pappa, var en aktad man i Beit Jala, grannbyn till Betlehem, med stora ägor. Namnet Knesewich fick hon av sin man. Hans far var son till en tjänsteman och diplomat från Österrike, i det ottomanska imperiets tjänst. Hennes svärfar blev brittisk konsul och både henens man och hon hade brittiska pass. Nu är mannen sedan länge död, och de har inga egna barn. Antoinette bor med sin familj, det vill säga sina bröder och deras fruar och barn och barbarn. På familjens tomt i utkanten av stan ligger två vackra vita stenhus, med skulpterade räcken. Antoinette öppnar porten med fjärrkontoll från bilen. Hon är väldigt stolt och glad att hon, som en av de första kvinnorna i Palestina, tog körkort då hon var ung. Hon körde i många år varje dag till sitt arbete som lärare i Jerusalem. Men Antoinette tänker stanna. Trots att hon har brittiskt medborgarskap och familj i Österrike tänker hon inte lämna Palestina. Betlehem, april 2008 |
