Ekumeniska
följeslagarprogrammet i Palestina och Israel 172 99 Sundbyberg 08-453 68 00 |
Vägspärr 300 ligger mellan Betlehem och Jerusalem. Det är en stor vägspärr, en terminal. Fyra gånger i veckan är jag eller andra i mitt team där. När köerna blir ovanligt långa eller när människor tas åt sidan för förhör, avvisas eller skickas tillbaka i kön går vi fram och frågar vad som står på. I en del fall har prob-lemen sedan blivit lösta. Om det i varje enskilt fall berodde på oss eller skulle ha hänt ändå är svårt att säga. Men det händer att människor kommer fram och tackar oss för vår närvaro i vägspärren och säger att det gör skillnad när vi är där. En av våra uppgifter i terminalen är också att föra anteckningar om vad som händer där och dela med oss av den informationen till bland andra FN och Röda Korset.
Tidigt på morgonen är det främst arbetare som ska igenom vägspärren för att ta sig till sina jobb. En del av dem börjar köa redan klockan tre på morgonen — eller ännu tidigare.[i] Vi brukar se till att vara på plats 04.40. Vid det laget står redan mellan 600 till 800 människor i kö utanför. När de ser oss komma tränger de upp sig mot gallerväggen och släpper förbi oss, så att vi kan passera hela vägen fram till början av kön. "Välkomna, välkomna" säger de.
Strax efter klockan fem brukar terminalen öppna. Under den första halvtimmen passerar mellan 500 och 900 människor det första vändkorset som leder in i terminalen. Vändkorset kan spärras när som helst och ibland görs fem till tio minuters uppehåll då den står stilla. Så fort människorna kommer in passerar de förbi en soldat som sitter i en kur, bakom pansarglas. De håller upp sina tillstånd mot soldaten och skyndar sig sedan så fort de kan över vad som liknar en parkeringsplats och in i byggnaden bortom den. Därinne ställer de sig i en ny kö för att så småningom passera ytterligare ett vändkors in till en röntgen-apparat och metalldetektor. Eventuella väskor ska igenom röntgen. Palestinier (till skillnad från utländska turister) måste dessutom ta av sig sina skor och bälten och lägga dem på rullbandet. Med oknutna skor och bältena i handen fortsätter de sedan till nästa station: ID-kontrollen. Här visar de upp sina tillstånd ytterligare en gång och denna gång granskas de mera noggrant. Foton på och personuppgifter om var och en framträder på soldaternas dator-skärmar. På en del ställen kompletteras denna kontroll med en apparat som läser av hand-avtryck. Ovanför metalldetektorerna och ID-kontrollen går tungt beväpnade säkerhetsvakter och tittar ned på alla de människor som försöker passera nedanför. Bortanför ID-kontrollen ligger utgången. Till det smala utrymmet däremellan brukar kvinnor från frivilligorganisationen Machsom Watch komma vid sjutiden på morgonen.[ii] Liksom vi är de där för att se och notera vad som händer samt försöka underlätta situationen för alla de människor som måste passera igenom. Som israeliska medborgare har de dock inte tillträde till vägspärr 300 och får inte åka in i Betlehem. De stannar därför på andra sidan ID-kontrollen. Vi följeslagare berättar för dem hur morgonen varit och hur många som passerat. Vid sjutiden bör cirka 2500 personer ha kommit igenom första vändkorset in i terminalen och om allt flutit på smidigt bör morgonrusningen vara över vid halv åttasnåret. På söndagar består teamet från Machsom Watch av Hana, Sylvia, Ofra och Renana. Från vägspärren beger de sig till det kontor dit palestinier kommer för att ansöka om tillstånd.[iii] Jag följde med dem dit en gång. Vi hann knappt stiga ut ur bilen innan folk samlades kring oss och bad om hjälp och råd. Kvinnorna från Machsom Watch hjälpte till att förklara krånglig hebreiska och fylla i formu-lären. De gav råd och information och erbjöd sig att ringa samtal i enskilda ärenden. Innan människorna på ockuperat område kan ansöka om tillstånd att åka in i Israel måste de ha ett magnetiskt kort. Kortet ska förnyas vartannat år. Jag såg ett ansökningsformulär. Det var fullt av vad som såg ut som stora frimärken av olika valörer, sammanlagt 85 shekel (nästan 140 kronor). Så mycket kostar det att ansöka om ett magnetiskt kort. Renana berättade för mig att just denna ansökan till-hörde en man som förgäves lämnat in den här typen av ansökningar i femton års tid. Han är förmodligen svartlistad och då får man inget magnetiskt kort. Det finns två typer av svart-listningar: polisens och säkerhetspolisens. Bara den senare kategorin av svartlistningar upp-skattas gälla 180 000 personer. Uppgiften får jag från Sylvia, som har specialiserat sig på säkerhetspolisens svartlistningar och som hävdar att många hamnar på svarta listan helt utan orsak. Hon har skrivit en bok om detta där hon drar slutsatsen att svartlistning används som en form av kollektiv bestraffning.[iv] [i] Två av medlemmarna i mitt team fann natten mellan 11 och 12 juni 2008 sex personer i kö klockan 02.45. |
