Vid ett av våra tidigare möten har Nasser berättat för mig att i början av året tog sig den israeliska armén in i lokalerna under moskén och förstörde allt inklusive sjukvårdsutrustningen. Det innebar  bland annat att patienterna fick åka in till Jerusalem för att få vård. Förutom att det tog längre tid att komma under läkarvård så steg också besökskostnaden från motsvarande cirka 15 kronor till 150 kronor. Nu har läget förbättrats igen och man har fått en del utrustning och mediciner från olika hjälporganisationer. Dessutom finns läkare tillgängliga i Husan för att ta emot 50 patienter varje vecka.
 
Byn Husan utsätts ofta för besök av den israeliska arméns patruller. Det uppstår då ofta konfrontationer med byborna, vilket resulterar i att armén utfärdar utegångsförbud. Det innebär att man i princip stänger hela byn. In- och utfarter stängs av, affärer tvingas stänga och ingen får heller vistas utomhus. Ofta sker det under tårgasbeskjutning från soldaterna, vilken besvaras av stenkastning från en del av byns ungdomar. Detta i sin tur leder ibland till arresteringar av någon eller några tonårspojkar. Svaret på frågan om vilken av parterna som startar upploppen beror dock på om frågan ställs till armén eller byborna.

Nasser som idag är 44 år började själv sina tidiga år som stenkastande tonåring och fängslades för första gången som 16-åring. Han började då också att engagera sig politiskt i Fatah-rörelsen och PLO, vilket har inneburit att han sammanlagt tillbringat cirka 9 år i fängelse under olika perioder. Dessutom levde han under ett par år i början av 80-talet i exil i Libanon. I samband med första intifadan blev han efterlyst och var då tvungen att gömma sig i sin hemby för att undgå att fängslas.

Sina fängelsevistelser utnyttjade han för studier för att slutligen efter några år i frihet och universitetsstudier bli utexaminerad socionom. Sedan dess arbetar han med ungdomar i Jerusalems ytterområden och är dessutom mycket engagerad i sin hemby Husan.
Bland annat försöker han få ungdomen att använda språket som medel för att kommunicera med, istället för att kasta sten som han själv har så dåliga erfarenheter av. Men samtidigt har han förståelse för hur de reagerar mot övergreppen i sina frustrationer av hjälplöshet, vad annat kan de göra? Stenkastarna är nu inne på sin tredje generation och de är nästan en naturlig del i den palestinska ungdomsrevolten. Det är till och med så, säger Nasser, att stenkastning betraktas av honom själv och många andra som en icke-våldsaktion, så länge den bara riktar sig mot soldater i uniform och arméfordon. En åsikt som väcker vår förvåning och föder många tankar.

Nasser är nu en person med social förankring och lever ett så normalt familjeliv som man kan göra i en by på västbanken. Hans fru är 13 år yngre än Nasser, och de har fyra söner mellan 6 månader och sju år tillsammans. Och är de en typisk palestinsk familj så blir det säkert ytterligare tillökningar att vänta i familjen, vilket hon skrattande bekräftar när jag ställer frågan till henne.
 
Mötet avslutar vi för denna gång med ett besök hos en annan familj i byn. De fick besök av armén sent en kväll för ett par veckor sedan och en av deras söner, den 15-årige Fadi, arresterades vid det tillfället. Anklagningen gällde självklart stenkastning, men hans mor påstod med bestämdhet att han var oskyldig. Han sitter nu kvar i fängelse i väntan på rättegång och familjen har inte tillåtits besöka honom. Så de frågar om det finns någon möjlighet för oss att besöka honom, vilket vi lovar undersöka, men att sannolikheten för oss att få göra det är ganska så liten.

Ganska så nedslagna lämnar vi Nasser och byn Husan för den här gången, men lovar att snart komma tillbaka igen. Det kan vara svårt att härbärgera frustrationerna över att egentligen inte kunna göra något mer än att visa ett deltagande och att förmedla vad som sker till världen utanför.

Betlehem, december 2009
Jan Boström

Bilden: En upptagen Nasser med tre av sönerna och frun i bakgrunden.