Kontakt
Ekumeniska
följeslagarprogrammet i Palestina och Israel Box 14038 08-453 68 00 Vi har periodvis |
"mish kvayis" - inte bra
Jag har ont i magen. Det är tisdag morgon, klockan är sex och jag står i checkpointen mellan Betlehem och Jerusalem. Jag har stått där många gånger förut - vårt följeslagarteam i Betlehem gör checkpointwatch tre gånger i veckan mellan fem och sju på morgonen. Klockan sju börjar köerna oftast försvinna och vi kan gå hem. Men idag är det annorlunda.
Det är andra soldater som ansvarar för checkpointen den här morgonen och de verkar ha fått nya instruktioner. "Alla de här människorna ska till Jerusalem och Tel Aviv - det är livsfarligt och vi måste kontrollera dem bättre" säger en av dem till mig. Kontrollera dem bättre? Checkpointen består redan av två ID-kontroller och en metalldetektor som sammanlagt tar upp emot en och en halv timme att passera. Livsfarliga? Jag ser bara människor på väg till sina arbeten. Många är mina vänner.
Soldaterna står på ett slags kommandobrygga högt över alla andra. De är tungt beväpnade och de palestinska männen följer deras order. Stå där, gå hit, inte längre, du där, backa, nej, inte du. Jag förundras över männens tålamod. Om jag skulle behöva passera den här checkpointen varje dag på väg till jobbet så skulle jag förmodligen bli galen. Men de vet förstås att protester kan straffa sig. De har bara tillstånd för tre månader i taget och om de registreras som problematiska kanske de inte kan förnya sitt tillstånd. Klockan åtta är köerna fortfarande långa. Soldaterna fortsätter att skrika. Någonstans tycker jag också synd om dem. Jag undrar över deras historia och deras val i livet. Hur de behandlar sina flickvänner. Om de kan sova på nätterna. Jag vill bara gråta över alltihop. När jag får ögonkontakt med de palestinska männen och kvinnorna så ler vi åt den sorgliga situationen, skakar på huvudet och säger "mish kvayis" - inte bra. Jag måste påminna mig om att detta ändå är en lyckligt lottad liten skara av upp emot tretusen personer från Betlehem och Hebron och alla byar runt omkring som har tillstånd att arbeta på andra sidan muren. Det är en bråkdel av befolkningen. De flesta jag träffar i Betlehem har inte varit i Jerusalem på de sju år som gått sedan den andra intifadan bröt ut och rörelsefriheten kraftigt inskränktes. Israel ersätter den palestinska arbetskraft de stänger ute med arbetskraft från Fillippinerna, Thailand, Rumänien, Kina eller från gamla sovjetrepubliker. De kommer legalt eller illegalt - någonstans hittar jag siffrorna 95 000 reguljära och 175 000 irreguljära (d.v.s. papperslösa) gästarbetare i Israel. Bernard Sabella, migrationsexpert på Mellanösterns kristna råd, berättar för mig att kvinnliga gästarbetare omedelbart måste lämna Israel om de blir gravida och att det inte finns någon väg till medborgarskap. Ändå frågar jag mig om inte arbetskraftsinvandringen till Israel förr eller senare kommer att sätta spår i det israeliska samhället. Det är trots allt inte bara arbetskraft som kommer utan människor. De palestinier som inte kan hitta jobb på Västbanken eller få tillstånd att jobba i Israel beger sig till Jordanien eller Saudiarabien för att söka ett bättre liv. Många flyttar också för gott - framförallt den kristna, urbana medelklassen lämnar Betlehem. De kommer till nya länder som asylsökanden, arbetskraftsimmigranter eller genom nya eller gamla familjeband. Samtidigt uppskattas det (enligt Refugee Studies Centre) finnas 4,25 miljoner palestinska flyktingar i regionen som bär på drömmen om rätten att återvända till de städer och byar de kommer från, men som de lämnade i och med upprättandet av staten Israel 1948 eller i och med sexdagarskriget 1967 när Israel ockuperade Västbanken och Gaza. Jag skriver "drömmen om rätten att återvända" för många jag pratar med säger att det mer handlar om en rättighet än om att de faktiskt tänker flytta tillbaka till Haifa eller Jaffa eller någon av de byar som utplånats. De allra flesta av de 4,25 miljoner palestinska flyktingarna är andra- eller tredjegenerationens flyktingar (samma källa som ovan). 1,78 miljoner bor i Jordanien, 0,96 miljoner i Gaza, 0,68 miljoner på Västbanken, 0,42 miljoner i Syrien och 0,4 miljoner i Libanon. Och om de flesta flyktingar i världen inte kan återvända till där de kommer ifrån p.g.a. att de riskerar förföljelse om de återvänder så kan inte de palestinska flyktingarna återvända eftersom de inte tillåts att resa in i på Västbanken eller i Israel av de israeliska myndigheterna. Det är dags för mig att vända hem till Sverige igen. För en tid har jag fått ha Betlehem som min hemstad och människor har tagit emot mig med öppna armar. Jag har inte behövt känna mig som en främling eller som en gäst utan som del av. Det är stort. I bästa fall kan alla som bor och verkar i andra länder än sitt ursprungsland känna samma välkomnande och tillhörighet som jag fått göra under den här tiden. Jerusalem, 14 maj 2007 
|
Sök artiklar
Text och bild: Kristina Hellqvist
|