Jubbet ad Dhib är den "glömda byn" bortom allfarvägarna. Den ligger i väglöst land gömd bakom en stor kulle vid foten av berget Herodion, känt för sin befästning från kung Herodes tid. För att ta sig dit måste man gå de sista kilometrarna till fots från landsvägen. Byn kan inte ses från vägen trots det kala landskapet, utan dyker upp som ur intet när man kommit drygt halvvägs. När jag var där senast var vi ditbjudna för att vara med vid invigningen av byns första förskola, en stor händelse för byborna. Någon vanlig skola finns inte där utan alla barn är tvungna att gå c:a 3 km i ur och skur, för att ta sig till skolorna i någon av de närliggande byarna.
 
Byn ligger i något som enligt Osloavtalets indelning räknas som område C, vilket innebär att det i praktiken är omöjligt att få byggnadstillstånd för någon form av fasta konstruktioner. Det medför stora problem för byn som saknar elektricitet vilket man inte fått lov att dra fram. Man får inte ens montera upp de solpaneler som man fått av FN-organet UN OCHA. Bara ett hundratal meter från byn ligger en israelisk bosättning som har fått el framdraget och installerat! Bara ett exempel på de orättvisor mellan de olika folken som man möter överallt.

Vid det förra besöket fick jag den stora äran att klippa bandet vid invigningsceremonin av förskolan såsom varande en betydelsefull internationell gäst. Och lika ärofullt känns det denna gång att få delta i den stora glädjehögtiden bland byborna. Min kollega och jag är de enda gästerna som är inbjudna till Hamsa och hans familj för att äta middag med dem.
 
Först blir vi serverade mejramte och läsk att dricka och därefter kommer maten in på stora fat och sätts på bordet. Maträtten kallas för "Mansaf", fritt översatt explosion, och består av kokt fårkött på ben som ligger på en bädd av saffransris och under allt är det ett tunt bröd. Till det serveras en skysås av het fårmjölk och alltsammans ska avätas med fingrarna som traditionen bjuder. Och äter vi inte tillräckligt så är Hamsa genast där med ett stort stycke kött som han gröper ur med fingrarna från benen och matar oss med. Hans generositet och välvilja har inga gränser, vi får inte gå hungriga från hans bord. Till slut är vi alldeles sprängfyllda med mat och förstår då också namnet på maträtten.

Efter maten går vi sakta med värkande magar genom den lilla byn, och nu är det tur att den inte är större. Byns alla barn slår följe med oss och vill gärna bli fotograferade, så de ställer upp för att sända en vinkande hälsning till det exotiska och kalla landet i fjärran nord.

Trots all mat vi fått i oss blir vi inropade till en av Hamsas grannar och tillika släkting för att också ta del av deras festmåltid. Och det finns ingen chans att tacka nej, utan att först åtminstone ha smakat lite på deras mat också. Så det är med välfyllda magar och en sällsam känsla av frändskap som vi gående lämnar byn i dagens sista skymningstimma. När vi närmar oss landsvägen igen så vänder jag mig om en sista gång, men då har det blivit mörkt och byn är som uppslukad av jordens inre. Men jag vet ändå att där någonstans ligger den lilla byn Jubbet ad Dhib, som i herrens år 2009 är förbjudna av de israeliska myndigheterna att installera elektriskt ljus. Men tacksamheten över att få delta i palestiniernas högtid och att få möta deras oförbehållsamma generositet och välvilja tränger igenom det svartaste mörker. Så det kommer att lysa klart i mitt minne från den här tiden som jag får vara här i Betlehem juletid.

Betlehem, december 2009
Jan Boström