När vi närmar oss Gilo blir natten befolkad. Människor rör sig i mörkret. Gula minivans står parkerade längsmed refugen i mitten och det ångar om ett litet kaffestånd. Man ser försäljarens ansikte, upplyst på ena sidan av en glödlampa när han tittar på den lilablå lågan från sitt primuskök. Längre fram kastar en gatlykta sitt oranga sken över en tätnande folkmassa och landsvägen som nu blivit en återvändsgränd. Ovanför dem tornar muren som kapar vägbanan tvärsöver. Tolv meter hög.

Överallt ser jag bara män. Män som väntar tyst eller pratar i små grupper. De flesta är i medelåldern eller äldre. För de yngre mannen är det idag i princip omöjligt att få tillstånd att lämna Västbanken. Här och där trampar frusna små gubbar med sjalar virade runt huvud och nacke. Bara en liten mörk eller vitt mustasch är synlig. Flera har en lunchpåse i handen, man kan se pitabröden, tomaten och läskburken genom den tunna plasten. Då och då kastar anländande bilar sitt strålkastarljus över de köande. Kolsvarta siluetter avtecknar sig mot graffitin och den tunga gråa betongväggen.

Männen påminner mig om mexikanska dagsarbetare som man ibland kan se väntandes i grupper längst vägkanter i södra Kalifornien. Händer och ansikten som har arbetat.

När vi rör oss in bland massan, och fram emot den korridor av stängsel som följer muren fram till den faktiska öppningen 150 meter bort, så lägger sig det redan dämpade sorlet och det blir helt tyst runtomkring oss. Först förstår jag inte vad som sker. Men så hör jag hur böneutropen sprakar igång långt borta. Det finns ingen moské just här men ekot bär över kullarna. Klockan är 5. Den muslimska dagen har börjat.

Överallt står nu männen vända söderut, mot Mecka, med sina ryggar vända mot muren.  Långa rader av blundande ansikten, svagt upplysta av det orangea skenet eller någon av eldarna som brinner. Ovanför dem blänker månen över Betlehem. Den har en suddig gloria inatt, men skenet är starkt och vitt. De som verkar vara böneledare läser från små lappar. Sedan knäböjer alla. Vissa rader tidigare än andra. Själv sitter jag på huk och iakttar en vördnadsfull tystnad. Stängselfållan som följer muren bakom mig är full av män i bön. En enda lång rad av pannor som vilar mot marken mellan stålstängslet och betongmuren.

Jag vet inte hur länge bönen håller på men lika plötsligt och omärkligt som den började är den över. Det rycker i massan. Någon kanske bröt ett kösystem som upprättats innan bönen inföll. Den andliga stillheten övergår i en rush av manskroppar. Ett muller av dova och upprörda röster sprider sig, men som om mörkret lagt en filt över kalabaliken så hörs inga höga skrik eller utrop, bara detta dova muller då männen kämpar febrilt för att ta sig in i den smala mynningen mellan de två stängslen och muren. Jag blir rädd att någon ska skada sig i anstormningen. Så mycket kraft rakt in i ett så litet utrymme. Men det går över och en stund senare har kösystemet upprättats igen.

Längre upp i fållan brinner nu flera eldar. Var tionde meter lyser skäggiga ansikten, och händer värms över lågorna. Man bränner kartongerna man använt som bönemattor. En sista gnutta hetta innan den timmeslånga proceduren genom Gilos kalla terminalbyggnad. Den lilla porten i muren öppnas och kön av hundratals män (och en handfull kvinnor) börjar sakta röra sig. På andra sidan väntar en arbetsdag som städare eller kanske byggjobbare.

Detta är Betlehem i advent före jul 2006. Dessa män är de lyckliga få som får passera muren. Stjärnorna lyser fortfarande på natthimlen. Men hur starkt och för vad kan jag inte saga.

Jerusalem 21 December 2006
Pim Bendt

1. Siffran 800 är ungefärlig och har ingen skriftlig källa. Jag hörde den från en kvinna på OCHA (The UN Office for the Coordination of Humanitarian Affairs) då hon gemförde med de 3000 som lyckades få speciella tillstånd att passera just den sista fredagen i ramadan för att be vid Al-Aqsa Moskén i Jerusalem.