Ekumeniska
följeslagarprogrammet i Palestina och Israel 172 99 Sundbyberg 08-453 68 00 |
Kvällarna så här i början av sommaren påminner mig om min barndoms sommarkvällar. Det är samma sorts ljus från väster, samma blågröna horisontlinje och det är samma ljud. Fåglar som kvittrar, på avstånd en tupp och småkillar som cyklar förbi i rasande fart och skriker till varandra. Fastän jag befinner mig i utkanten av Betlehem och horisontlinjen är Jordaniens berg istället för skogarna upp emot Håbol och Norge. Här är pastoralt vackert och det händer att det passerar en herde med den karakteristiskt böjda staven och ett antal getter. Höjdskillnaderna gör att jag inte ser muren från vårt hus.
På fredagarna, just i det vackra skymningsljuset, samlas vi en liten skara, det är fyra sjuk- och nunnesystrar från den katolska rörelsen Caritas, några präster, Clemence Handal, från Betlehem och vi, som är här som ekumeniska följeslagare. Vi samlas vid den stora mur som skiljer Betlehem från omvärlden. Den är av grå betong och just här är den12 meterhög.
Vi tar av till vänster från vårt hus, går den100 meterbranta backen förbi de vackraste husen i staden. Där klättrar gula rosor och illlila bouganvillia på trädgårdsmurar och husväggar. På verandorna står vackra trädgårdsmöbler i rotting och därinne i den sköna skuggan bakom jalusier lockar mjuka soffor med kuddfodral i turkos och rosa med pärlor. Blir jag inbjuden får jag en liten kopp starkt arabiskt kaffe, eller ännu hellre, te i en smäcker glaskopp, som ställs på ett tebord bredvid soffan. Men idag är det inte tid för det, vilket är ett svenskt sätt att se på tillvaron, för tid är det enda vi har gott om, eller hur? I alla fall, så passerar vi de vackra husen och strax bakom det sista, bara tio meter bakom, står den gråa ogenomträngliga muren. Clemence kommer från sitt hus, som ligger där, med hela trädgården och aprikoslunden skövlad, där går nu muren. Clemence, är en före detta språklärare, med franska och tyska som huvudämne, och engelska, förstås. Sedan hon slutat arbeta i skolor har hon undervisat alla möjliga utlänningar i Betlehem i arabiska. Och här finns det många. Det är affärsmän från Schweiz, FN-personal från Europa, präster från USA och de italienska Caritassystrarna. Clemence familj kommer från Jaffa. Jaffa är den urgamla arabiska, och före det feniska, och för det kananeeiska staden som idag är en förort till den nya stora Tel Aviv. Jaffa har en stark arabisk prägel efter att ha bebotts av palestinier i 1400 år. När Israel började bilda en nation, förkom stridigheter i Jaffa. Clemence föräldrar som bodde mitt i staden, hade en välmående affärsrörelse valde 1945 att fly från kriget. "De tog oss som kattmamman tar sina ungar, i munnen, och flydde krigets fasor, berättar Clemence. De lämnade allt, de tänkte återkomma så fort kriget var över. Men de fick aldrig återvända. Någon stal deras hus, tog de pengar de lämnat och deras övriga ägodelar. Familjen hamnade i flyktingläger i Jordanien, och eftersom mamma hade utbildning, fick hon anställning av FN, som lärare i flyktinglägret och pappan fick jobb som administratör. Han var ju en erfaren affärsman. Familjen kunde skaffa sig en bra ekonomi och så småningom flytta till Betlehem. Clemence blev lärare, gifte sig med en tysk man, fick flera barn, som idag är läkare och lärare. De har det bra ställt. Men de kan aldrig återvända till Jaffa vid havet. Clemence får förhoppningsvis tillstånd två gånger per år, jul och påsk, att besöka Jerusalem, men alla annan tid på året är muren stängd för henne. Den placerar henne, hennes hus och trädgård i ett fängelse. Alldeles nära hennes hus finns en öppning, en ingång för den biltrafik, som får lov att passera, turistbussar, FN.fordon, vissa affärsidkare, men långt ifrån alla. Betlehem, maj 2008 |
