- När jag började min militärtjänst sköt jag undan alla frågor, säger han. Det vanliga livet sköts åt sidan. Jag tänkte inte heller på vad vi gjorde, jag bara inriktade mig på att göra min tjänst som alla andra. Större delen gjorde jag i Hebron. Men 2004, när jag snart skulle lämna det militära livet, skedde en förändring. Jag började tänka som civil igen, inte som militär. Jag hade gjort förfärliga saker mot de som vi skulle övervaka. Jag kan lämna min uniform, men jag kan inte lämna det jag gjort. Det jag gjort förtjänar fyra eller fem års fängelse enligt våra vanliga militära regler. Jag har berättat om det, men jag har inte blivit åtalad. Jag är beredd att ta mitt straff. Men jag inser att om de åtalar mig måste de också åtala mina kamrater och mina officerare ända upp till brigadgeneralen. Det vill man inte. Man vill hålla fast vid den militära sanningen, inte låta det som verkligen skedde komma fram.
 
Han talade med en kamrat och båda var överens om att man i det iraeliska samhället inte känner till det som sker. De beslöt sig för att bryta tystnaden. De samlade in bilder och vittnesmål från soldater som tjäntgjort i Hebron och tillsammans gjorde de en utställning, som började visas i Tel Aviv den 4 juni 2004. Uppmärksamheten blev total: många såg utställningen och den blev mycket omtalad och omskriven. En av dem som besökte utställningen var brigadgeneralen för hans regemente, som inte protesterade mot något av det som visades. Hans enda kommentar var: "Detta kallar jag att växa upp."
 
Uppmärksamheten kring utställningen och debatten som följde ledde till bildandet av Breaking the Silence Målet är att hålla en spegel framför det israeliska samhället och att få igång en debatt om den moraliska kostnaden för ockupationen.  Breaking the Silence menar att alla soldater är delaktiga i övergreppen. Men när en rapport kommer fram säger armén reflexmässigt att det handlar om en enstaka individ, ett ruttet äpple.
 
Det är inte sant, säger Jehuda. Det handlar inte om ett eller två ruttna äpplen. Hela säcken är rutten och allt och alla som hamnar i den blir ruttna.

Betlehem, oktober 2009 
Leif Dahlin