050830
Artikel av Lennart Molin, biträdande generalsekreterare vid Sveriges Kristna Råd. För publicering, kontakta lennart.molin@skr.org.
Till julen 2004 skickade Svenska kyrkans ärkebiskop KG Hammar ett brev till den svenska regeringen, där han beskrev den sorg och uppgivenhet han funnit hos medarbetare i församlingarna över den svenska asylpolitiken. Han uppmärksammade särskilt flyktingbarnens utsatta situation.
De övriga kyrkoledarna i presidiet för Sveriges Kristna Råd gav sitt odelade stöd till KG Hammar och inför "Värnlösa barns dag" den 28 december uppmanade de tre ledarna från de katolska, frikyrkliga och ortodoxa kyrkofamiljerna till " solidaritet med de gömda flyktingbarnen under temat Amnesti för barnens skull".
Därmed var grunden lagd för gemensamma insatser bland kyrkorna med krav på en förändrad svensk asylpolitik. När hela presidiet möttes i februari lanserades förslaget att göra en namninsamling med krav på en amnesti för dem som sökt asyl i Sverige.
En nollställning
Sveriges riksdag hade tidigare under 2004 beslutat att lägga ner Utlänningsnämnden, dvs den myndighet som behandlar och beslutar om asylärenden. Beslutet innebär att beviljandet av asyl flyttas till tre förvaltningsdomstolar från och med 1 januari 2006. Inför denna omställning fanns det en berättigad oro, att arbetsbelastningen - särskilt i övergången - skulle bli alltför stor på de domare som först under senhösten 2005 kommer att rekryteras. (Senare har den svenska regeringen beslutat att de nya ordningarna skall gälla först från 1 maj 2006.)
Risken är stor att stressen skulle öka på den personal som behandlar asylansökningar och därmed även rättsosäkerheten. En amnesti för asylsökande skulle innebära en nollställning som gav de nyrekryterade domarna en möjlighet att förbereda sig och sina domstolar för de nya uppgifterna.
Tanken på en nollställning eller "att rensa bordet" var viktig för att motivera en amnesti. Förslaget byggde på att amnestin var en engångsföreteelse och inget som skulle upprepas. Den sågs som ett verktyg att använda för att städa upp i den röra som hotade vid Utlänningsnämndens nedläggning. I påskuppropet användes inte begreppet "allmän amnesti" och ordet "amnesti" sattes inom citattecken för att visa att ordet liksom företeelsen måste behandlas varsamt.
Påskuppropet startade
Vid sitt sammanträde den 10 mars 2005 beslöt styrelsen för Sveriges Kristna Råd att genomföra den namninsamling presidiet föreslagit. Den fick namnet Påskuppropet, eftersom den pågick under hela det kristna påskfirandet, från de västerländska kyrkornas palmsöndag till de österländska kyrkornas påskdag. Det betydde från 13 mars till 1 maj.
I samband med styrelsens sammanträde genomfördes en presskonferens. TV1 fanns på plats med fotograf och reporter. Samma kväll ägnades nästan 15 minuter av nyhetsprogrammet Aktuellt åt Påskuppropet. Därmed var namninsamlingen känd för en stor allmänhet. Efter hand var det fler medier och inte minst tidningar som uppmärksammade saken.
Officiellt inleddes Påskuppropet med en ekumenisk gudstjänst i Storkyrkan i Stockholm. Efter gudstjänsten samlades gudstjänstdeltagarna utanför kyrkan. Med brinnande facklor i händerna gick de till en öppen plats och fortsatte sången. Namnlistor delades ut i det starka skenet av lampor från många TV-kameror.
Många kallade från början Påskuppropet för Påskupproret. Ingen protesterade mot det namnet, men det började som ett stillsamt uppror under bön och sång.
Samarbete
SKR:s kansli fick redan från början en ledande roll. Tiden var mycket knapp och utrymmet för förberedelser, analys och samråd begränsades till bara ett par veckor och några dagar.
SKR:s Arbetsgrupp för migration och integration hade tidigare fått fullmakt av styrelsen att prioritera utbildningsfrågor och familjeåterförening. Gruppen fick nu en ny uppgift att vara rådgivare åt SKR:s styrelse och kansli för Påskuppropet. Kompetensen i gruppen är mycket stor och utan dess expertis hade kyrkornas företrädare haft svårt att fatta beslut om en namninsamling för amnesti och ännu mindre att genomföra uppropet.
Först gällde det att ge uppropet en pregnant och saklig korrekt formulering. Därefter krävdes skrivningar som motiverade enskilda människor att skriva under uppropet och organisationer att ställa sig bakom det.
Informationen om Påskuppropet blev ett bra exempel på hur kyrkorna kan arbeta tillsammans. Carl-Johan Friman, informationsansvarig på SKR, var spindeln i nätet, men de olika kyrkornas press- och informationstjänst stod till förfogande för kontakter med press, media och distribution av namnlistor.
Stort genomslag
Påskuppropet väckte ett intresse som knappast någon vågat tro på. Ett otal tidningsartiklar skrevs om Påskuppropet i riks- och lokaltidningar. Det debatterades på radio och i TV. Folk på gatan fick lära sig detta nya namn Påskuppropet och Sveriges Kristna Råd blev plötsligt känt.
Namnlistorna samlade 157 251 underskrifter och 64 olika organisationer ställde sig bakom uppropet.
Från SKR togs inga kontakter med politiska partier, men de flesta av riksdagspartierna kontaktade SKR för att samtala om Påskuppropet. Fem av sju partier skrev med hänvisning till Påskuppropet en motion i riksdagen med förslag om en amnesti för asylsökande. De två största partierna, socialdemokraterna och moderaterna, ställde sig dock avvisande till förslaget.
Avslutningen
Namninsamlingen pågick officiellt till 1 maj. Därefter strömmade listorna in till SKR:s kansli och vaktmästarna hade fullt arbete med att ta hand om dem och räkna namnen.
Den 16 maj överlämnades namnlistorna till migrationsminister Barbro Holmberg. Det var annandag pingst som tidigare varit en helgdag, men som just detta blivit vanlig arbetsdag. Efter en kort gudstjänst i St Eugenias katolska kyrka i centrala Stockholm med predikan av den katolske biskopen Anders Arborelius gick ett tåg anfört av kyrkoledare med var sin pärm med namnlistor till regeringskansliet. Ministern tog själv emot, blev imponerad över de många pärmarna och förbryllade alla genom att tacka för stödet.
Samtidigt som en delegation besökte ministern samlades de övriga som deltagit i gudstjänsten på en plats en bit därifrån underhölls de av musik och lyssnade till en del tal. Bland andra talade poeten Ylva Eggehorn och SKR:s nyvalde ordförande missionsföreståndare Göran Zettergren.
Därmed var Påskuppropet avslutat och en av de största namninsamlingarna i Sveriges historia hade genomförts.
Konsekvenserna
Uppskattningen för kyrkornas initiativ kom från många olika håll. Kritik kunde också höras. Migrationsministern och en rasistisk grupp kallade öppet kyrkorna för oansvariga. Politiska företrädare menade att Påskuppropet var bra, men "som politiker måste man ta ett politiskt ansvar som kyrkorna inte behöver ta".
Det är uppenbart att kyrkorna företrädde en stark opinion i asylfrågan. Gång på gång förklarade kyrkornas företrädare, att Påskuppropet är ett ställningstagande i en etisk fråga och att det sedan är politikernas sak att dra de politiska konsekvenserna av den opinion som uppropet stod för.
Dock verkar det politiska läget vara låst. Redan före Påskuppropet hade moderaterna och socialdemokraterna var och en för sig tagit ställning mot asyl för apatiska flyktingbarn. Regeringen har mjuknat något i just denna fråga, men har samtidigt hårdnackat försvarat den svenska asylpolitiken som den ser ut idag.
Kyrkorna kommer att fortsätta att hävda att den svenska asylpolitiken är skamlig och att det krävs krafttag för att få den att bli värdig de humana rättssamhälle vi anser oss vara.
Artikel av Lennart Molin, biträdande generalsekreterare vid Sveriges Kristna Råd. För publicering, kontakta lennart.molin@skr.org.
Till julen 2004 skickade Svenska kyrkans ärkebiskop KG Hammar ett brev till den svenska regeringen, där han beskrev den sorg och uppgivenhet han funnit hos medarbetare i församlingarna över den svenska asylpolitiken. Han uppmärksammade särskilt flyktingbarnens utsatta situation.
De övriga kyrkoledarna i presidiet för Sveriges Kristna Råd gav sitt odelade stöd till KG Hammar och inför "Värnlösa barns dag" den 28 december uppmanade de tre ledarna från de katolska, frikyrkliga och ortodoxa kyrkofamiljerna till " solidaritet med de gömda flyktingbarnen under temat Amnesti för barnens skull".
Därmed var grunden lagd för gemensamma insatser bland kyrkorna med krav på en förändrad svensk asylpolitik. När hela presidiet möttes i februari lanserades förslaget att göra en namninsamling med krav på en amnesti för dem som sökt asyl i Sverige.
En nollställning
Sveriges riksdag hade tidigare under 2004 beslutat att lägga ner Utlänningsnämnden, dvs den myndighet som behandlar och beslutar om asylärenden. Beslutet innebär att beviljandet av asyl flyttas till tre förvaltningsdomstolar från och med 1 januari 2006. Inför denna omställning fanns det en berättigad oro, att arbetsbelastningen - särskilt i övergången - skulle bli alltför stor på de domare som först under senhösten 2005 kommer att rekryteras. (Senare har den svenska regeringen beslutat att de nya ordningarna skall gälla först från 1 maj 2006.)
Risken är stor att stressen skulle öka på den personal som behandlar asylansökningar och därmed även rättsosäkerheten. En amnesti för asylsökande skulle innebära en nollställning som gav de nyrekryterade domarna en möjlighet att förbereda sig och sina domstolar för de nya uppgifterna.
Tanken på en nollställning eller "att rensa bordet" var viktig för att motivera en amnesti. Förslaget byggde på att amnestin var en engångsföreteelse och inget som skulle upprepas. Den sågs som ett verktyg att använda för att städa upp i den röra som hotade vid Utlänningsnämndens nedläggning. I påskuppropet användes inte begreppet "allmän amnesti" och ordet "amnesti" sattes inom citattecken för att visa att ordet liksom företeelsen måste behandlas varsamt.
Påskuppropet startade
Vid sitt sammanträde den 10 mars 2005 beslöt styrelsen för Sveriges Kristna Råd att genomföra den namninsamling presidiet föreslagit. Den fick namnet Påskuppropet, eftersom den pågick under hela det kristna påskfirandet, från de västerländska kyrkornas palmsöndag till de österländska kyrkornas påskdag. Det betydde från 13 mars till 1 maj.
I samband med styrelsens sammanträde genomfördes en presskonferens. TV1 fanns på plats med fotograf och reporter. Samma kväll ägnades nästan 15 minuter av nyhetsprogrammet Aktuellt åt Påskuppropet. Därmed var namninsamlingen känd för en stor allmänhet. Efter hand var det fler medier och inte minst tidningar som uppmärksammade saken.
Officiellt inleddes Påskuppropet med en ekumenisk gudstjänst i Storkyrkan i Stockholm. Efter gudstjänsten samlades gudstjänstdeltagarna utanför kyrkan. Med brinnande facklor i händerna gick de till en öppen plats och fortsatte sången. Namnlistor delades ut i det starka skenet av lampor från många TV-kameror.
Många kallade från början Påskuppropet för Påskupproret. Ingen protesterade mot det namnet, men det började som ett stillsamt uppror under bön och sång.
Samarbete
SKR:s kansli fick redan från början en ledande roll. Tiden var mycket knapp och utrymmet för förberedelser, analys och samråd begränsades till bara ett par veckor och några dagar.
SKR:s Arbetsgrupp för migration och integration hade tidigare fått fullmakt av styrelsen att prioritera utbildningsfrågor och familjeåterförening. Gruppen fick nu en ny uppgift att vara rådgivare åt SKR:s styrelse och kansli för Påskuppropet. Kompetensen i gruppen är mycket stor och utan dess expertis hade kyrkornas företrädare haft svårt att fatta beslut om en namninsamling för amnesti och ännu mindre att genomföra uppropet.
Först gällde det att ge uppropet en pregnant och saklig korrekt formulering. Därefter krävdes skrivningar som motiverade enskilda människor att skriva under uppropet och organisationer att ställa sig bakom det.
Informationen om Påskuppropet blev ett bra exempel på hur kyrkorna kan arbeta tillsammans. Carl-Johan Friman, informationsansvarig på SKR, var spindeln i nätet, men de olika kyrkornas press- och informationstjänst stod till förfogande för kontakter med press, media och distribution av namnlistor.
Stort genomslag
Påskuppropet väckte ett intresse som knappast någon vågat tro på. Ett otal tidningsartiklar skrevs om Påskuppropet i riks- och lokaltidningar. Det debatterades på radio och i TV. Folk på gatan fick lära sig detta nya namn Påskuppropet och Sveriges Kristna Råd blev plötsligt känt.
Namnlistorna samlade 157 251 underskrifter och 64 olika organisationer ställde sig bakom uppropet.
Från SKR togs inga kontakter med politiska partier, men de flesta av riksdagspartierna kontaktade SKR för att samtala om Påskuppropet. Fem av sju partier skrev med hänvisning till Påskuppropet en motion i riksdagen med förslag om en amnesti för asylsökande. De två största partierna, socialdemokraterna och moderaterna, ställde sig dock avvisande till förslaget.
Avslutningen
Namninsamlingen pågick officiellt till 1 maj. Därefter strömmade listorna in till SKR:s kansli och vaktmästarna hade fullt arbete med att ta hand om dem och räkna namnen.
Den 16 maj överlämnades namnlistorna till migrationsminister Barbro Holmberg. Det var annandag pingst som tidigare varit en helgdag, men som just detta blivit vanlig arbetsdag. Efter en kort gudstjänst i St Eugenias katolska kyrka i centrala Stockholm med predikan av den katolske biskopen Anders Arborelius gick ett tåg anfört av kyrkoledare med var sin pärm med namnlistor till regeringskansliet. Ministern tog själv emot, blev imponerad över de många pärmarna och förbryllade alla genom att tacka för stödet.
Samtidigt som en delegation besökte ministern samlades de övriga som deltagit i gudstjänsten på en plats en bit därifrån underhölls de av musik och lyssnade till en del tal. Bland andra talade poeten Ylva Eggehorn och SKR:s nyvalde ordförande missionsföreståndare Göran Zettergren.
Därmed var Påskuppropet avslutat och en av de största namninsamlingarna i Sveriges historia hade genomförts.
Konsekvenserna
Uppskattningen för kyrkornas initiativ kom från många olika håll. Kritik kunde också höras. Migrationsministern och en rasistisk grupp kallade öppet kyrkorna för oansvariga. Politiska företrädare menade att Påskuppropet var bra, men "som politiker måste man ta ett politiskt ansvar som kyrkorna inte behöver ta".
Det är uppenbart att kyrkorna företrädde en stark opinion i asylfrågan. Gång på gång förklarade kyrkornas företrädare, att Påskuppropet är ett ställningstagande i en etisk fråga och att det sedan är politikernas sak att dra de politiska konsekvenserna av den opinion som uppropet stod för.
Dock verkar det politiska läget vara låst. Redan före Påskuppropet hade moderaterna och socialdemokraterna var och en för sig tagit ställning mot asyl för apatiska flyktingbarn. Regeringen har mjuknat något i just denna fråga, men har samtidigt hårdnackat försvarat den svenska asylpolitiken som den ser ut idag.
Kyrkorna kommer att fortsätta att hävda att den svenska asylpolitiken är skamlig och att det krävs krafttag för att få den att bli värdig de humana rättssamhälle vi anser oss vara.
Lennart Molin
Mer information om Påskuppropet finns på SKRs hemsida: www.skr.org
Texten till själva uppropet:
Sveriges Kristna Råds påskupprop
VI SÖRJER över att barns bästa inte ges prioritet vid beslut om uppehållstillstånd i vårt land
VI VÄLKOMNAR ett domstolsförfarande som ger asylsökande ökad rättsäkerhet
VI UPPMANAR den svenska regeringen att inför ett nytt domstolsförfarande ge "amnesti" åt alla dem som vägrats asyl i vårt land
VI KRÄVER att rätten till asyl återupprättas och utvidgas på ett sätt som är värdigt ett humant rättssamhälle
Styrelsen för Sveriges Kristna Råd 050310
Biskop Dositej Motika, Serbisk-ortodoxa kyrkan, ordförande
Biskop Anders Arborelius, Stockholms katolska stift, vice ordförande
Ärkebiskop KG Hammar, Svenska kyrkan, vice ordförande
Missionsföreståndare Göran Zettergren, Svenska Missionskyrkan, vice ordförande