Frågor och svar om kristen tro

Här har vi samlat vanliga frågor och svar om kristen tro. Vill du ha mer information om kristen tro eller har ytterligare frågor, sök kontakt med en lokal kyrka på din ort.

kors

Här försöker vi besvara sju vanliga frågor om kristen tro:
1. Finns det några bevis på Guds existens?
2. Vem har skrivit Bibeln?
3. Har Jesus verkligen funnits?
4. Varför dog Jesus på korset?
5. Svarar Gud när man ber?
6. Hur kan en allsmäktig Gud som är kärlek tillåta det onda?
7. Varför finns det så många olika kyrkor och kristna samfund?

himmel

Finns det några bevis på Guds existens?

Det går inte att vetenskapligt bevisa Guds existens. Den troende söker tecken på Guds existens i den omedelbara omgivningen. Man brukar peka på skapelsens eller naturens storhet och när man ser både skönheten i naturen och det samspel som finns i skapelsen frågar man sig om detta skulle ha kunnat komma till utan en kraft, som är bortom vår förmåga som människor att förstå. Kan till exempel den utveckling som innebär att det befruktade ägget efter nio månader föds fram som en fullt utvecklad baby förklaras på annat sätt än genom någon form av gudomlig plan? Eller den komplicerade process på miljarder år som lett fram till den jord och det universum som vi är en del av, är den möjlig utan en djupare mening?

Troende människor är väl medvetna om att detta inte bevisar Guds existens, men är faktorer som pekar mot att den kraft och den mening i tillvaron som vi kallar Gud faktiskt är en levande verklighet. På samma sätt som man inte kan bevisa Guds existens kan man inte bevisa motsatsen heller.

Det finns ingen motsättning mellan naturvetenskap och tro helt enkelt därför att de svarar på olika frågor: medan naturvetenskapen försöker beskriva hur, försöker tron besvara frågan varför. Slutligen handlar tron på Gud om den enskilda människans egen erfarenhet: den som är troende upplever att Gud är närvarande i våra liv och ger vägledning och mening.

Vem har skrivit Bibeln?

Bibeln består av flera böcker, som skrevs av många människor under en tidsperiod som sträcker sig över mer än tusen år, från före år 1000 f Kr till drygt 100 e Kr. I flera fall bygger det nedskrivna på muntliga traditioner som är åtskilligt äldre än själva den skrift som vi har tillgång till. Som kristna tror vi att Gud har vakat över den här tillkomstprocessen, det vill säga när böckerna har skrivits och när man bestämt vilka böcker som hör hemma i Bibeln.

Gamla testamentet består av 39 böcker plus de 11 böcker som kallas apokryferna. Apokryferna är yngre än övriga böcker i Gamla testamentet och skrevs under de två sista århundrandena före vår tideräknings början. På protestantiskt håll har de inte alltid räknats som heliga skrifter på samma sätt och saknas i flera bibelutgåvor. I den nya svenska bibelöversättningen, Bibel 2000, finns de med, men saknas ändå i en del bibelutgåvor. Nya testamentet innehåller 27 böcker. Gamla testamentet är skrivet på hebreiska och arameiska, apokryferna till Gamla testamentet är skrivna på hebreiska eller grekiska och samtliga böcker i Nya testamentet är skrivna på grekiska.

Originalskriften finns inte bevarad till någon av Bibelns böcker. Däremot har man hittat många handskrifter av olika ålder. Genom att jämföra olika handskrifter har man försökt rekonstruera den ursprungliga skriften. Och den text som ligger till grund för den senaste svenska bibelöversättningen ligger sannolikt sånär som på några ytterst få frågetecken mycket nära den ursprungliga texten.

Har Jesus verkligen funnits?

Det finns några få referenser till Jesus och de första kristna i samtida icke-kristna texter som till exempel de romerska historieskrivarna Tacitus och Suetonius samt den judiske historieskrivaren Josefus. Men vår huvudsakliga källa är evangeliernas berättelser, som vi tror i det stora hela återger vad som hände med Jesus, även om vi inte kan veta säkert i enskilda detaljer. Matteus, Markus, Lukas och Johannes beskriver ofta samma saker på olika sätt och ibland också i olika ordningsföljd men huvuddragen är desamma.

Jesus föddes i Betlehem och växte upp i Nasaret i Galiléen under enkla förhållanden.  I 30-årsåldern började han vandra omkring, predika och göra under. Så småningom upplevde de religiösa och politiska ledarna honom som ett hot mot ordningen i landet och kom överens om att döda honom. Men det slutade inte med döden på korset. Tre dagar senare, berättar evangelierna, uppstod han och visade sig på olika sätt för lärjungarna. Detta väckte deras tro så att de så småningom började berätta om Jesus och hans liv för andra människor och på det viset spreds den kristna tron över hela världen.

Varför dog Jesus på korset?

Eftersom Jesus avrättades genom korsfästelse måste vi anta att romarna ytterst var ansvariga för avrättningen eftersom korsfästelsen var ett vanligt sätt att avrätta människor i romarriket. Den lilla skylten på korset, INRI, som evangelierna talar om är en indikation på detta och anger skälet till dödsdomen: ”Jesus från Nasaret, judarnas kung”. Dödsdomen måste betraktas som politisk och byggde på att Jesus uppfattades som en farlig motståndare till den romerska ockupationsmakten. I en ohelig allians hade de judiska ledarna lyckats övertyga den romerska ståthållaren Pontius Pilatus om detta.

Detta beskriver det yttre skeendet, men för kyrkorna handlar Jesu död om något mycket djupare, som gör att det ibland är svårt att glömma bort det yttre politiska skeendet. Jesu död rör vid det allra mest centrala i vår kristna tro. ”Han dog för vår skull”, säger vi ibland, men menar då lite olika saker. ”Han dog för våra synder, för att vi skulle få liv.” Då menar man kanske att bara oskyldigt blod kan ge förlåtelse för våra synder och tillkortakommanden. Men man kan också tänka att han dog som ett uttryck för den djupaste solidaritet med oss människor.

Genom sin död visar han att han delar de yttersta konsekvenserna av att vara människa med oss. Många kristna som lever i utsatta situationer hämtar kraft i detta: livets Herre vet vad utsatthet och lidande vill säga eftersom han själv har upplevt det. Men Jesus-berättelsen slutar inte med döden på korset. Genom uppståndelsen från det döda spränger Jesus syndens och dödens gränser, vilket bland annat säger oss att det är livet, inte döden som får sista ordet.

Svarar Gud när man ber?

Gud hör bön, men svarar inte alltid som vi tänkt oss. Bönen är inte främst en önskelista som vi läser upp, utan en kommunikation med Gud. Därför kallas bönen ibland ”hjärtats samtal med Gud”. Gud vet redan vad vi behöver och vill ge oss allt som är gott. Jesus säger: ”er Fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det” (Matt 6:8). Bönen handlar därför om att vi ska lära känna Gud, vem han är och vad han vill. Författaren C S Lewis har sagt: ”Jag ber inte för att det förändrar Gud, utan för att det förändrar mig.”

Bönhörelse kan se väldigt olika ut. Ibland är den mycket konkret, ibland är den helt annorlunda än vi tänkt oss. Ibland har vi kanske rentav glömt vad vi bett om och när det sedan blir så, tänker man kanske lätt förvånat, ”det här har jag ju bett om”. Inför situationer som är svåra, till exempel inför sjukdom eller inför ett prov i skolan eller inför en anställningsintervju kan bönhörelsen bestå i att man känner sig lugn och frimodig genom att känna Guds närvaro i situationen och därmed få kraft att möta det svåra.

Hur kan en allsmäktig Gud som är kärlek tillåta det onda?

”Allsmäktig” betyder inte att Gud orsakar allt som sker. Det ord i Nya testamentet som brukar översättas med ”allsmäktig” är pantokrator, som ordagrant betyder ”den som härskar över allt” (i Bibel 2000 skriver man ”allhärskaren”). Ordet användes bl a om kejsaren som var den som regerade över hela riket till skillnad från regionala lydfurstar som hade ett mer begränsat område.

Den bild som Bibeln ger är Gud som den yttersta härskaren i en värld där också människan har en viss makt eftersom hon har fått Guds uppdrag att råda över skapelsen (1 Mos 1:26-28). Att Gud är allsmäktig betyder inte att Gud bestämmer allt som sker. Han har gett oss människor makten och ansvaret att vara med och skapa världens historia. Men vi tror också att det finns en ond makt som motverkar det som Gud vill och som vi ofta kallar djävulen.

Kampen mellan ont och gott, mellan Gud och djävul, har präglat mänsklighetens historia. Att vara kristen innebär också, som någon har sagt, att ställa sig på Guds sida i kampen mot den onda. Det onda som sker har ofta mänskliga orsaker, som krig och konflikter eller miljöförstöring. Ibland är det inte orsakat av människor, som till exempel vissa naturkatastrofer. Det är inte Gud som är det ondas orsak. Jesus konstaterar i sin liknelse om ogräset i åkern att ”det är en fiende som har varit framme” (Matt 13:28). Gud kan också vända det onda till något gott, som Josef säger till sina bröder i Egypten: ”Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott.” (1 Mos 50:20)

Varför finns det så många olika kyrkor och kristna samfund?

Ett enkelt svar på frågan är att det beror på att människor är olika och har olika syn på en del frågor i den kristna läran. Att läsa kyrkohistoria är i mångt och mycket att läsa om mänskliga diskussioner och konflikter i tolkningsfrågor. I den tidiga kyrkohistorien handlade det om att dra gränser mellan vad som kunde rymmas inom den kristna tron. De trosbekännelser som används i våra kyrkor idag formulerades som ett svar på detta. Genom historien har kyrkan varit en del av sin samtid och politiska maktstrukturer, konflikter och ideologiska och idémässiga strömningar har påverkat kyrkans utveckling. Olika rörelser har blossat upp, som ibland har omfamnats av och integrerats i kyrkan, och ibland har uteslutits. Några av dem har fortlevt, andra har dött ut.

Tidigt delades kyrkan upp i en västlig (med centrum i Rom) och en östlig (med centrum i Konstantinopel) del. År 1054 splittrades slutligen kyrkan genom att påven i Rom och patriarken i Konstantinopel ömsesidigt bannlyste varandra. Västra Europa blev romerskt-katolskt medan östra Europa blev ortodoxt, liksom de flesta av dem som förblev kristna Mellanöstern och Nordafrika efter islams genombrott.

På 1500-talet ledde den tyske munken Martin Luthers försök att reformera den romersk-katolska kyrkan till att den västliga delen av kristenheten splittrades. I norra Europa fick den evangelisk-lutherska traditionen, som bland annat Svenska kyrkan är en del av ett starkt fäste medan den anglikanska traditionen fick sitt fäste på de brittiska öarna. Ulrik Zwingli och senare Jean Calvin i Schweiz ville gå längre än Luther i uppgörelsen med den romersk-katolska kyrkan och den reformerta rörelsen blev särskilt stark i centrala Västeuropa. Södra Europa förblev huvudsakligen romerskt katolskt.

Från reformationens kyrkor har sedan ytterligare nya kyrkor och samfund bildats, vilket lett fram till dagens ganska brokiga bild av kyrkor och samfund. Den svenska kristenheten speglar denna utveckling. Därför finns många av reformationens kyrkobildningar representerade här och bland annat genom migration har också både den romersk-katolska och ortodoxa fått ett starkt fäste. I grunden är dock den världsvida kyrkan en enda, och den består av alla som bekänner att Jesus Kristus är Herre.
Strävanden att manifestera denna enhet har funnits länge, men det är först under de senaste hundra åren som arbetet för kristen enhet tagit en mer organiserad form, till exempel genom bildandet av Kyrkornas världsråd 1948.

Ordet ekumenik blev beteckningen på detta enhetsarbete. Ordet är bildat av det grekiska ordet oikoumene, som betyder ungefär ”hela den bebodda världen”. Ordet oikos betyder ”hus” och är samma ord som återfinns i ordet ekonomi, som ordgrant betyder ”hushållning”.

______________________________________________________________

Sveriges kristna råd består av medlemskyrkor med olika bakgrund och tradition. Därför kan nyanser i tolkningen av Bibeln skilja sig något åt från kyrka till kyrka.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page