Bara långsiktiga perspektiv kan lösa klimatkrisen

16 mars 2017

Skáholt, Island. Foto: Mikael Stjernberg

Island är sagornas ö och jag minns hur vi läste några av de isländska sagorna och Snorre Sturlassons berättelser i skolan. Island var något exotiskt, men också något nära som en del i den nordiska gemenskapen.

Man kan också säga att den nordiska demokratin tog sina första stapplande steg när Alltinget byggdes upp på 900-talet och Island började bebyggas. Det var här som tinget år 1000 demokratiskt beslutade att landet skulle övergå till kristendomen. I en tid då grundläggande demokratiska värden är ifrågasatta och kanske under hot, kan det finnas skäl att lyfta fram denna demokratiska tradition.

Detta är fonden när vi som arbetar med ekumenik i de nordiska och baltiska länderna är samlade till vårt årliga möte. Länderna turas om att stå som värd och i år är vi samlade i Reykjavik på Island. I år har vi haft ett särskilt fokus på klimatkrisen och kyrkornas ansvar. En av föreläsarna talade om fakta och faktaförnekande vad gäller klimatet. Vi vet nu vad vi behöver veta, alla fakta har lagts på bordet, ”vetenskapen har gjort sitt jobb”. Bakom orden noterar jag en viss trötthet över klimatskeptikernas alltmer absurda ifrågasättanden. Nu är det en etisk fråga, säger föreläsaren. Och här har kyrkorna en viktig uppgift.

Ett annat perspektiv kommer någon dag senare då vi får en rapport från ett möte med Islands förre president Ólafur Ragnar Grímsson, som är en av de ansvariga för nästa generalförsamling för Arctic Circle på Island i oktober i år. Han menar att klimatkrisen inte kan lösas med de kortsiktiga perspektiv som politiker och ekonomer representerar. Det behövs ett långsiktigt perspektiv som sträcker sig längre än politiska mandatperioder och ekonomiska cykler. Också här kan kyrkorna spela en avgörande roll.

När vi möts till samtal om kyrkans enhet i det nordiska sammanhanget handlar det alltså också om vårt ansvar i vår omvärld. Ekumeniken har aldrig varit och kan aldrig bli ett självändamål utan handlar om vårt vittnesbörd i världen, så som Jesus en gång bad för sina lärjungar den sista kvällen tillsammans: ”Jag ber att de alla skall bli ett […] Då skall världen tro på att du har sänt mig. (Johannesevangeliet 17:21).

Uppfyllda av Jesu förbön fortsätter vi därför frimodigt och oförtrutet att be:
”Livets Gud, led oss till rättvisa och fred”.

/Olle Kristenson

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page