--
Vart fjärde år samlas företrädare för alla världens rödakors- och rödahalvmåneföreningar samt regeringsrepresentanter från de stater som undertecknat Genèvekonventionerna till en gemensam konferens, bland annat för att diskutera utformning och efterlevnad av den internationella humanitära rätten. Vid den senaste konferensen, 2003, antogs en unik slutdeklaration där man gemensamt lovade att "skyndsamt öka ansträngningarna att förebygga okontrollerad spridning av lätta vapen". I mitten av februari presenterade regeringens utredare Anders Svärd Krigsmaterielutredningen om svensk vapenhandel, även kallad Krut. Avtrycken från rödakorskonferensens slutdeklaration om att minska den globala vapenspridningen lyste dessvärre med sin frånvaro. Utgångspunkten för dagens regler är ett förbud mot export av svenska vapen. Export är endast motiverad för att säkra den inhemska produktionen av svensk krigsmateriel, vilket ska garantera försvaret av svenskt territorium och vår alliansfrihet. Anders Svärd vill nu i stället vända ut och in på dagens regelverk genom att slopa det generella exportförbudet och införa "näringspolitiska skäl" som ett nytt kriterium för svensk vapenexport. Med andra ord: riva sönder restriktionerna så att svensk vapenindustri legitimt kan skifta fokus från svenska försvarsbehov till krass vinstmaximering. För Röda korset och Sveriges kristna råd vore det en olycklig utveckling, då vi länge har arbetat för en mer restriktiv vapenexport. För de krigsoffer som kommer att drabbas om förslagen genomförs vore det förödande. När infrastrukturminister Ulrica Messing i dag leder hearingen om Krut i Rosenbad hoppas vi därför att regeringen väljer att inte gå vidare med förslagen i utredningen.
Försvårar humanitärt arbete I vårt arbete runtom i världen ser vi dagligen effekterna av vapenhandeln: lemlästade människor på operationsbord, överfulla flyktingläger och barnsoldater med automatvapen. Så kallade lätta vapen, som granatgevär, pansarskott och just automatvapen, byter ofta ägare och dras därmed som magneter till konflikthärdar. Väljer regeringen att driva igenom förslagen försvåras vårt arbete att utifrån internationell humanitär rätt vårda sårade soldater, bevaka krigsfångars rättigheter och skydda civilbefolkningar som ofta är de största offren i dagens konflikter. Sverige har i dag ett starkt regelverk för vapenhandel där mottagarlandets respekt för mänskliga rättigheter är ett centralt exportvillkor. Den svenska regeringen har dessutom hunnit långt när det gäller att formulera värdemässiga mål för utrikespolitiken. Ett färskt exempel är riksdagens beslut i december 2003 om Politik för global utveckling där utgångspunkten är respekt för de enskilda och utsatta människornas intressen - inte staternas. Men frågan är om ens dagens vapenexportregler lever upp till riksdagens beslut? Sverige är, sett till sin storlek, redan i dag en av världens största vapenexportörer. 2003 ökade den svenska vapenexporten till 6,5 miljarder kronor och gick till hela 57 länder i världen. Under 2000-talets fyra första år har svensk vapenindustri fått tillstånd att sälja krigsmateriel för tre miljarder kronor till länder där mycket allvarliga brott mot mänskliga rättigheter förekommer, exempelvis Venezuela, Tunisien, Malaysia, Pakistan och Indien. En förskjutning av praxis för svensk vapenexport, som för oss är oförenlig med Politik för global utveckling, har alltså redan skett de senaste åren. Förslagen i Krut innebär att reglerna skrivs om efter den verklighet som i stor utsträckning redan råder. Ett av förslagen, införandet av ett så kallat materialspecifikt synsätt, öppnar exempelvis för export till länder som bryter mot mänskliga rättigheter. Exporttillstånd till dessa länder kan beviljas så länge bedömningen görs att vapnen i sig inte kommer att användas i eventuella kränkningar. Vi menar att det än mer skulle äventyra respekten för de mänskliga rättigheterna i mottagarlandet.
Vapen i stället för vatten En uppluckrad vapenexport motverkar även fattigdomsbekämpningen i världen. FN:s generalsekreterare Kofi Annan har gång på gång pekat på att militär upprustning är ett av de största hindren för att halvera världsfattigdomen, ett av FN:s så kallade millenniemål. Sanningen är den att många av världens fattigaste länder i dag väljer att köpa nya vapen i stället för att investera i rent vatten, bättre skolsystem eller bromsmediciner mot hiv/aids. Indien och Pakistan, båda konfliktdrabbade länder med utbredd fattigdom, betalade 2003 hela 326 miljoner kronor för att köpa svenska vapen.
Förlora trovärdighet Bestämmer sig regeringen nu för att lägga fram en proposition utifrån Krut, väljer man också, att i en handvändning, lämna en lång tradition av relativt restriktiva vapenexportregler bakom sig. Sverige skulle därmed förlora sin internationella trovärdighet i debatten om exportkontroll av krigsmateriel. Den svenska regeringen står i och med dagens hearing således inför ett vägval: att driva igenom förslagen i Krut och därmed riskera en ökning av det humanitära lidandet runtom i världen. Eller att förstärka dagens regelverk och därmed minska risken att svenska vapen i framtiden sprider fattigdom, kränker mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt. Väljer regeringen det första alternativet har de också ett ansvar för det mänskliga lidande som blir konsekvensen av en sådan politik.
Christer Zettergren
generalsekreterare
Röda korset
Sven-Bernhard Fast
generalsekreterare
Sveriges kristna råd