Blogg

Hur mycket nätverkande orkar vi med – och vad händer om vi inte gör det?

Tanken slår mig efter en dag av möten med olika aktörer på godhetens sida. Jag hänförs av bra idéer, inspirerande hängivenhet och känner i hela kroppen hur otroligt gärna jag vill vara med och förändra världen. Ja, inte bara förändra, jag vill förbättra! Mer Guds rike i världen, liksom. Mer fred, rättvisa och miljö. Mer människovärde, religionsfrihet, försoning, rätt till tro…

Dagen i dag, när jag skriver, är en vecka efter Sveriges kristna råds årsmöte (se bild ovan). Fyra dagar efter det att jag representerade SKR vid Jesusmanifestationen, som samlade tusentals människor. Ett par dagar efter det att media började rapportera om bilbränder i Husby.

Jag drömmer om att stärka olika ”godhetsorganisationer” genom tydligare samverkan. Tillsammans är vi väldigt många. Tillsammans borde vi kunna vara hur starka som helst. Frågan är liksom mest – hur går det till? Hur lägger vi våra förmågor och resurser till varandra på ett bra och kreativt sätt? Hur organiserar vi godheten – tillsammans? Jag tror vi behöver – jag behöver – erkänna att vi har skapat en ganska krånglig värld men många olika kanaler som ibland vill ungefär samma sak. Och det finns en risk att vi konkurrerar med varandra – om våra medlemmars tid, ibland plånböcker och om vem som får ”sätta upp sin flagga” var.

Ekumenik – hela den bebodda världen, Guds ”hushåll” är en angelägen fråga för hela mänskligheten. Måtte Sveriges kristna råd vara just vad det är menat att vara; kyrkorna tillsammans, där vi stärker varandra och nätverkar gott och bra.

Jag skriver inte mer idag. För nu vill jag åka till Husby bara för att se vad som är sant och inte. Vad som egentligen händer i en av Stockholms förorter. Där människor bor och lever, och just nu lider.

/Karin Wiborn

I den västliga grenen av kyrkan har vi nyss firat Kristi himmelsfärds dag samtidigt som man i öst precis har firat påsk. När jag levde i Latinamerika fick jag lära mig att Kristi himmelsfärds dag och pingst skulle kunna kallas för ”den kristna mognadens fester”. Det var ju under den här tiden som lärjungarna fick kallelsen att leva i Jesu efterföljd med uppdraget att sprida de goda nyheterna om den uppståndne Herren. Tiden fram till himmelsfärden var en tid för Jesus att rusta lärjungarna för det framtida uppdraget. I fortsättningen skulle inte lärjungarna ständigt ha honom till hands för att fråga om vad som skulle göras. De måste själva ta ansvar och fatta sina beslut.

Det ligger ett förtroende i detta. Jesus, som kallar lärjungarna sina vänner (Joh 15:14-15), bemyndigar dem och ger dem uppdraget att vittna om honom (Apg 1:8). Strax innan han lämnar dem, anförtror Jesus fortsättningen av sin uppgift till lärjungarna. Detta förtroende innebär en utmaning som också är en kallelse till vad vi skulle kunna kalla ett apostoliskt vuxenskap.

Detta är i grunden en kallelse till mission. Kyrkan dör om hon stänger in sig i sig själv. I det perspektivet betyder himmelsförden att lärjungen går ut att missionera och möta nya historiska verkligheter. Dessa kan ibland möta motstånd eller likgiltighet från människor och kanske till och med kritik. Det är ingen enkel uppgift. Att förkunna evangeliet betyder också att lyssna till människors problem och behov.

Trots detta är lärjungarna förvirrade när Jesus just har lämnat dem. Lukas berättar i Apostlagärningarna att de verkar frånvarande och ser upp mot himlen (Apg 1:11). Kanske är de slagna av mästarens frånvaro, kanske är de rädda för att börja förkunna evangeliet. Männen i de vita kläderna förebrår dem denna attityd. Ännu har de inte insett att man inte krampaktigt ska rikta blicken uppåt utan måste se ut i världen för att förstå den verklighet i vilken människor lever.

Utmaningen att vara vuxen gäller också oss nutida Jesus-lärjungar snart 2000 år senare. Jesus lovar oss Andens kraft i den oss anförtrodda missionen (Apg 1:8). Ser upp mot himlen gör vi för att hämta kraft, inte för att fly undan verkligheten. Och då kan vi öppna oss för den verklighet de människor lever i, som vi möter med vårt vittnesbörd.

/Olle Kristenson

Jag sitter på tåget till Stockholm. Så gör jag de flesta morgnar. 6,04 går tåget från Örebro. Idag gick och ankom tåget i tid (och oftast är det så, faktiskt.) Runt mig arbetar, pratar eller sover mina medresenärer. Jag tittar ut genom fönstret. För två månader sedan var det mörkt och kylslaget. Nu är det ljust och det börjar grönska. Cykelturerna till och från stationen sker numera till ljudet av fågelsång, och cykellyktorna behöver bara användas om jag blir mycket sen hem. Våren är härlig!

Igår åt jag lunch med några personer som är engagerade i Omställningsrörelsen. Människor som säger: Vi kan inte bara prata om hållbar utveckling, vi ska leva den! Så arbetar man lokalt och målmedvetet för ett samhälle i samklang med naturen.

I flera sammanhang den senaste månaden har frågorna om vårt ansvar för klimatet aktualiserats. Pekka Mellergård, medlem i regeringens framtidskommission, skrev en kritisk artikel som publicerades i flera tidningar samma dag som kommissionens slutrapport presenterades (130326). Pekka efterlyste konkreta och hållbara åtgärder från regering och riksdag. Stefan Edman skrev i Kyrkans tidning (130425) och föreslog att Svenska kyrkans stift under 2014 ska ordna rådslag kring en varsammare livsstil. Tre biskopar från Svenska kyrkan med Anders Wejryd i spetsen har under den senaste veckan varit i Washington för samtal med politiska ledare om hoten mot vår klimatframtid. De publicerade en debattartikel i Dagen förra tisdagen (130502). Hos många olika organisationer pågår verksamhet. Det går fortfarande att skriva under Diakonias aktion ”Springnota för klimatet”.

Det är nu snart tre månader sedan Sveriges kristna råd publicerade kyrkornas dokument ”Värna den jord som Gud älskar, Kyrkorna om klimat och hållbar utveckling”. Idag levereras andra upplagan eftersom de första 2000 exemplaren redan tagit slut. Flera av våra medlemskyrkor kommer att sprida den i sina konferenser under denna och andra veckor. Till Gemensam framtids kyrkokonferens finns ett förslag om en policy för fred och hållbar utveckling.

Våren grönskar utanför mitt fönster. Guds skapande krafter är verksamma. Det är värme, sprittande liv och glädje. Men i världen är det samtidigt mycket som oroar när vi tänker på framtiden. Mycket som väntar på våra handlingar, likt vad man försöker göra inom till exempel omställningsrörelsen.

Och jag fortsätter att be: ”Livets Gud, led oss till rättvisa och fred!”

/Björn Cedersjö