Blogg

I den västliga grenen av kyrkan har vi nyss firat Kristi himmelsfärds dag samtidigt som man i öst precis har firat påsk. När jag levde i Latinamerika fick jag lära mig att Kristi himmelsfärds dag och pingst skulle kunna kallas för ”den kristna mognadens fester”. Det var ju under den här tiden som lärjungarna fick kallelsen att leva i Jesu efterföljd med uppdraget att sprida de goda nyheterna om den uppståndne Herren. Tiden fram till himmelsfärden var en tid för Jesus att rusta lärjungarna för det framtida uppdraget. I fortsättningen skulle inte lärjungarna ständigt ha honom till hands för att fråga om vad som skulle göras. De måste själva ta ansvar och fatta sina beslut.

Det ligger ett förtroende i detta. Jesus, som kallar lärjungarna sina vänner (Joh 15:14-15), bemyndigar dem och ger dem uppdraget att vittna om honom (Apg 1:8). Strax innan han lämnar dem, anförtror Jesus fortsättningen av sin uppgift till lärjungarna. Detta förtroende innebär en utmaning som också är en kallelse till vad vi skulle kunna kalla ett apostoliskt vuxenskap.

Detta är i grunden en kallelse till mission. Kyrkan dör om hon stänger in sig i sig själv. I det perspektivet betyder himmelsförden att lärjungen går ut att missionera och möta nya historiska verkligheter. Dessa kan ibland möta motstånd eller likgiltighet från människor och kanske till och med kritik. Det är ingen enkel uppgift. Att förkunna evangeliet betyder också att lyssna till människors problem och behov.

Trots detta är lärjungarna förvirrade när Jesus just har lämnat dem. Lukas berättar i Apostlagärningarna att de verkar frånvarande och ser upp mot himlen (Apg 1:11). Kanske är de slagna av mästarens frånvaro, kanske är de rädda för att börja förkunna evangeliet. Männen i de vita kläderna förebrår dem denna attityd. Ännu har de inte insett att man inte krampaktigt ska rikta blicken uppåt utan måste se ut i världen för att förstå den verklighet i vilken människor lever.

Utmaningen att vara vuxen gäller också oss nutida Jesus-lärjungar snart 2000 år senare. Jesus lovar oss Andens kraft i den oss anförtrodda missionen (Apg 1:8). Ser upp mot himlen gör vi för att hämta kraft, inte för att fly undan verkligheten. Och då kan vi öppna oss för den verklighet de människor lever i, som vi möter med vårt vittnesbörd.

/Olle Kristenson

Jag sitter på tåget till Stockholm. Så gör jag de flesta morgnar. 6,04 går tåget från Örebro. Idag gick och ankom tåget i tid (och oftast är det så, faktiskt.) Runt mig arbetar, pratar eller sover mina medresenärer. Jag tittar ut genom fönstret. För två månader sedan var det mörkt och kylslaget. Nu är det ljust och det börjar grönska. Cykelturerna till och från stationen sker numera till ljudet av fågelsång, och cykellyktorna behöver bara användas om jag blir mycket sen hem. Våren är härlig!

Igår åt jag lunch med några personer som är engagerade i Omställningsrörelsen. Människor som säger: Vi kan inte bara prata om hållbar utveckling, vi ska leva den! Så arbetar man lokalt och målmedvetet för ett samhälle i samklang med naturen.

I flera sammanhang den senaste månaden har frågorna om vårt ansvar för klimatet aktualiserats. Pekka Mellergård, medlem i regeringens framtidskommission, skrev en kritisk artikel som publicerades i flera tidningar samma dag som kommissionens slutrapport presenterades (130326). Pekka efterlyste konkreta och hållbara åtgärder från regering och riksdag. Stefan Edman skrev i Kyrkans tidning (130425) och föreslog att Svenska kyrkans stift under 2014 ska ordna rådslag kring en varsammare livsstil. Tre biskopar från Svenska kyrkan med Anders Wejryd i spetsen har under den senaste veckan varit i Washington för samtal med politiska ledare om hoten mot vår klimatframtid. De publicerade en debattartikel i Dagen förra tisdagen (130502). Hos många olika organisationer pågår verksamhet. Det går fortfarande att skriva under Diakonias aktion ”Springnota för klimatet”.

Det är nu snart tre månader sedan Sveriges kristna råd publicerade kyrkornas dokument ”Värna den jord som Gud älskar, Kyrkorna om klimat och hållbar utveckling”. Idag levereras andra upplagan eftersom de första 2000 exemplaren redan tagit slut. Flera av våra medlemskyrkor kommer att sprida den i sina konferenser under denna och andra veckor. Till Gemensam framtids kyrkokonferens finns ett förslag om en policy för fred och hållbar utveckling.

Våren grönskar utanför mitt fönster. Guds skapande krafter är verksamma. Det är värme, sprittande liv och glädje. Men i världen är det samtidigt mycket som oroar när vi tänker på framtiden. Mycket som väntar på våra handlingar, likt vad man försöker göra inom till exempel omställningsrörelsen.

Och jag fortsätter att be: ”Livets Gud, led oss till rättvisa och fred!”

/Björn Cedersjö

Om ett par veckor är det Sveriges kristna råds årsmöte. I år välkomnas vi av Sundsvalls kristna råd till ett par dagar av gudstjänst, förhandlingar och seminarier. När tjälen går ur jorden och våren gör sig påmind är det årsmötenas och konferensernas tid i förenings och samfundsvärlden. Detaljer och stora penseldrag ska diskuteras, ansvarsfrihet klubbas och glädjen över det som blev ska grusas av någon besvikelse. Män och kvinnor ska väljas, andra ska tackas och så småningom ska vi återgå till det vardagliga arbetet med ännu ett årsmöte i ryggen. Den demokratiska processen ska ha sin gång, och ständigt behöver de utvärderas och förnyas, vilket inte alls är särskilt enkelt.

Jag tycker om att tänka om demokrati och årsmöten att det är våra försök att organisera godheten och planerar vår gemensamhet så gott vi kan. Ett årsmöte kan i sig vara en prövning; vi vill jämlikhet – men hur svårt är det inte att på allvar låta män och kvinnor, unga och äldre, komma till tals på lika villkor? Och hur lätt är det inte att ge tolkningsföreträde för den som har lätt till orden och som är väl bekant med den svenska föreningstekniken?

SKR har 25 medlemskyrkor, och jag längtar efter den dag då alla kyrkor känner sig hemma i vår gemensamhet och därför häver upp sin röst och berättar om längtan och vision, rädsla och farhåga.

Dessa 25 kyrkor har enats kring målsättningen att lära känna varandra på djupet – så att världen kan tro och leva. Vid årsmötet är den grundläggande frågan om vi har tagit några steg framåt i att lära känna varandra och om vi så har kunnat vara ett gemensamt vittnesbörd i samhället. Hur svaret än är så är vårt uppdrag inte slutfört, vi behöver jobba mer. Frågan är hur vi går vidare från nu; vilka strategier och vilka mål är rimliga och behövliga för den ekumeniska rörelsen i Sverige?
Tyck gärna till!

/Karin Wiborn